Som jag beskrev i förra delen av denna serie kunde forskarna Richard E. Nisbett och Dov Cohen visa att sydstaterna i USA har en hederskultur som bland annat yttrar sig i att människor därifrån som blir förolämpade reagerar rent fysiskt på ett sätt som människor från nordstaterna som regel inte gör.
När en människa måste slå igen sitt arkivskåp varje gång någon skall ta sig igenom en korridor och denne då reagerar med att skrika ”rövhål” tycker nordstatare oftare än sydstatare att detta är något komiskt. Sydstatare blir oftare arga, vilket yttrar sig i hög ansiktsfärg, att de vänder sig mot den som skrikit, att de därefter svarar på neutrala frågor med aggressiva alternativ och att de uppvisar högre halter av hormonerna testosteron och kortisol i blodet.
Läs även: Korn: Nej, vi har inte gjort det förr
Innan vi går vidare för att undersöka dels vad detta kan bero på, dels hur dessa hederskulturer kan försvinna – för de har försvunnit på många håll i Europa där de tidigare fanns, bland annat i Småland – så tänkte jag i dag titta på de andra, de som tycker att en som blir så förbannad att han skriker oförskämdheter när han tvingas stänga ett arkivskåp, är rolig.
De flesta av oss tillhör väl sannolikt denna senare kategori. En människa som skriker oförskämdheter för småsaker inger inget förtroende och ingen respekt, utan framstår som löjlig. Ett stort barn. Har barnet en revolver i händerna tvingas vi givetvis ta det på allvar, men beteendet framstår fortfarande som barnsligt.
En brutal människa, som är beredd att mörda för att upprätthålla det som denne menar är heder eller snarare ära, är sannerligen inte rolig, kan man invända. Det är sant, men att se handlandet som primitivt eller barnsligt – det som gör att vi i mindre hotfulla sammanhang kan se det som roligt – går det faktiskt att argumentera för utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv.
Läs även: Korn: Är du dum i huvet, eller?
Antropologen och evolutionsbiologen Joseph Henrich, som jag redan nämnt i denna serie, påpekar i sin bok The Secret of our Success (Princeton 2016) att många djur som lever i grupper hävdar sig och utövar makt inom gruppen genom att göra sig stöddiga. Apor spänner bröstkorg och drar tillbaka skuldrorna för att verka större och starkare. Apor som inte intar ledande ställning fäller fram skuldrorna och böjer ryggen, så att de verkar mindre. Detta beteende är det samma som bland människor i heders- eller machokulturer och är ju också vanligt även bland oss som inte lever i sådana kulturer, även om vi inte tillskriver det samma betydelse.
Men människan har också ett annat beteende. Kulturer som inte är hederskulturer premierar ofta fredligare och blygsammare människor. Man kan vinna respekt genom att inte ta strid, genom att ta hänsyn och genom att inte höja rösten. Eftersom detta beteende inte finns bland djur, kan man beskriva det som mera mänskligt, eller som en högre form av utveckling. Det är ett senare skede i utvecklingen, att människor kan imponeras av den som inte morskar upp sig, utan i stället gör sig liten. Det är givetvis en paradox att den som är ödmjuk samtidigt kan vara ledare, men det är ingen ny tanke, uppfunnen av någon ledarskapskonsult i vår tid. Tänk bara på orden i Bibeln:
Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden. (4 Mos. 12:3)
Mose, som ledde sitt folk under fyrtio år, ibland med ganska hårda nypor, beskrivs alltså som världens mest ödmjuka människa. Man behöver inte tro på Bibelns ord som sanning, men kan ändå se betydelsen av att människor redan för flera tusen år sedan framställde en ledare, som i berättelsen är ett föredöme, som världens ödmjukaste människa. Samma sak säger ju som bekant Jesus i Bergspredikan:
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. (Matt. 5:5)
Det berättas om en präst i Tyskland i början av 1700-talet som var oerhört ödmjuk. Vid ett tillfälle var det en som frågade honom hur det var möjligt att han kunde vara så självutplånande. Bibelns ord om Mose som den mest ödmjuka människa som någonsin funnits på jorden verkade inte stämma, eftersom denne präst verkade mer ödmjuk än Mose.
– Ja det är en fråga som jag också grunnat mycket över, svarade prästen.
– Men jag fick just svaret på min fråga, svarade den andre.
I ett samhälle som premierar blygsamhet kommer också falsk blygsamhet att finnas. Den kan vara svår att upptäcka, för ingen är så lätt att bedra som en själv. I den falska ödmjukheten yttrar sig gärna en vilja att pådyvla andra den blygsamhet man själv borde ha. Ödmjukhet sammanblandas ofta med dåligt självförtroende. Men en verkligt ödmjuk människa är inte omedveten om sina fördelar och kvaliteter, utan tänker snarare att jag har ingen anledning att förhäva mig mot andra, för andra har inte fått samma möjligheter som jag. Det är raka motsatsen till att säga att man inget duger till. När den falskt blygsamme vill tvinga på andra ödmjukhet blir resultatet dock första paragrafen i Jantelagen:
Du ska inte tro att du är något.
Man kan alltså på vetenskaplig grund argumentera för att den blygsamma inställningen är en högre form av utveckling, en mera mänsklig form av mänsklighet. Men det ligger ju i sakens natur att de som värdesätter ödmjukhet inte gärna talar på det viset. Vi vill inte vara högfärdiga och skrävla med våra fördelar, utan vill vara blygsamma. Men jag är rädd att just de falskt blygsamma, som inte vill säga det högt, tänker det desto mer i sitt undermedvetna, att människor som lever i någon form av hederskultur är som stora barn.
Läs även: Korn: Tydliga bevis för hederskultur
Man kan inte bli arg på ett barn. Man måste förlåta det. Därav den överslätande attityd så många har mot brottslighet av hederskaraktär eller gängbrottslighet. De låga förväntningarnas rasism torde ha sin grund just i detta synsätt. Vi ställer högre krav på oss själva och lägre krav på människorna som uppfattas som stora barn. Den till synes humana inställningen döljer alltså ett förakt för människor som inte tas på fullt allvar. Därför är det heller aldrig dessa människors eget fel om de skjuter, mördar eller våldtar. Felet ligger hos oss eller i vårt samhälles brister, därför att från barn kan man inte utkräva samma ansvar.
Det uppenbara självbedrägeri som märks när man låter sig duperas till att tro att tydligt vuxna män är barn, kan kanske också förklaras genom att de som vill se dem som barn undermedvetet anser att fullt vuxna karlar från hederskulturer uppför sig som barn.
När Jante möter macho, eller då hederskulturen möter vårt svenska samhälle, blir krocken total. Den ene beter sig stöddigt och ju stöddigare, desto barnsligare uppfattas han (för det är nästan alltid män vi talar om). Ju mer förolämpningar eller annat dåligt beteende som den med macho som ideal gör sig skyldig till, desto ödmjukare framstår svensken. Det blir en form av njutning. Om en enskild individ vill njuta på det viset, så är det väl inget att säga någonting om, men när den falskt ödmjuke, som på detta vis får sin självbild förstärkt, vill att vi alla skall bete oss på samma sätt, blir det som när människor i välbärgade kvarter, på ett behagligt avstånd från utsatta områden, moraliserar över dem som protesterar genom att kalla dem rasister.
Om floskeln om allas lika värde verkligen innebär något, innebär den givetvis att alla människor, oavsett bakgrund, inte bara har samma värde, utan också samma ansvar. Då går det inte att se människor som stora barn, oavsett vilken kultur de kommer från.
