Carl Bildt har förärats med en statmannastatus som är lika obegriplig som oförtjänt. Trots bastanta klavertramp i den internationella politiken och pikanta sammanblandningar av politiska uppdrag och privatekonomi, tycks han vara immun mot kritik. Mannen har inga värderingar, bara investeringar, skriver Ann Charlott Altstadt.

Vad är det egentligen med Carl Bildt?

Carl Bildt har tagit ställning på sätt som ibland skapat viss irritation, här poserar han i Turkiet med Palestinaaktivister efter deras avbrutna försök att nå det Hamas-styrda Gaza med båt. Foto: Aykut AKICI /Turkpix/TT 

Carl Bildt har förärats med en statmannastatus som är lika obegriplig som den är absurd och helt oförtjänt. 

Altstadt: Teflonkungen Bildt på uppdrag i Turkiet

Lena Anderssons grötartikel har vantolkats i så många varv att man blir snurrig, men det självklara, att det var ett svar på den andra Anderssons första majtal, vill ingen alls ta i. Inte heller i att ett potentiellt konkret problem diskuteras som vore det medelklassvänsterns godhetskänslor som låg i vågskålen, snarare än det socialdemokratiska tolkningsföreträdet. Men varken röda eller blå imponerar i denna osmakliga sylt- och grötblandning, skriver Ann Charlott Altstadt.

Glädjen över att få tillfälle att hänge sig åt avsiktliga vantolkningar överträffas endast av egokicken att inför allas åsyn triumfera moraliskt. Eller hur ska man annars förklara alla dårdebatter som brakar loss var och varannan dag?

Ann Charlotte Altstadt är inte imponerad av det debattidustriella utfallet av havgregryns-gate. Foto: Karl Gabor / Ella Olsson (CC BY 2.0)

Drevdebatt enligt manus och varken röda eller blå imponerar i denna osmakliga sylt- och grötblandning.

Altstadt: En grötig skendebatt för röda och blå lingon

Dumhögerns paranoida skräckfantasier om pedofil grooming till trots råder det inget tvivel om att skattefinansierade dragqueens är så politiska de bara kan bli – det uppväxande släktet ska fostras i den normkritik som är dogm i de högre skikten. Men dragqueens strippande på sina barnförbjudna element blir bara en kvinnotagning på blackface, skriver Ann Charlott Altstadt.

Det här med sagoläsande dragqueens på bibliotek kan ju få en att gråta över debattens fördumning. Den ideologiska upphöjelsen av vissa identiteter under beteckningen normkritik är lika löjeväckande som protesternas bottenlösa skrämselretorik.

Lady Bustys och Miss Shameless sagostunder på bibliotek har rönt viss uppmärksamhet på sistone. Foto: Karl Gabor / Henrik Montgomery/TT

Dragqueens utan det barnförbjudna blir bara en kvinnotagning på blackface, så var är feministerna?

Altstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan

När Metoo slog in i över Sverige vittrade mediehajarna blod i vattnet. Kritiska röster stämplades som hädare och de feministiska bålen restes utan vidare eftertanke. Vid ett av dessa bål surrades UG-journalisten Lina Makboul, som nu kommit ut med en bok om sina upplevelser, skriver Ann Charlott Altstadt.

Berättelsen rullar igång med att Lina Makboul, reporter på SVT:s Uppdrag Granskning, fick jobbet av sin chef att undersöka medierna och Metoo med fokus på hanteringen av den kände ledarskribenten liksom den framlidne teaterchefen Benny Fredriksson.

Det gick hett till under Metoo. Foto: Karl Gabor / Diebold Schilling den äldre (ca 439 – 1486), Jan Hus bränns på bål.

När Metoo slog in i över Sverige vittrade mediehajarna blod i vattnet och kritiska röster stämplades som hädare.