Vänsterns haveri handlar i hög grad om verklighetsflykt in i relativistiskt osynliggörande av konkreta samhällsproblem, eller om omtolkning av problemen i ödesdraman där jordens fördömda ska resa sig. Hög tid att ge sig ut i verkligheten och försöka äga problemen, skriver Ann Charlott Altstadt.

Jag har funderat en hel del över sociologen Roland Paulsens <a href="https://www.dn.se/kultur/roland-paulsen-det-ar-orimligt-att-dodskjutningarna-far-all-uppmarksamhet/" target="_blank" rel="noopener">DN-kulturartikel</a> “Det är orimligt att dödsskjutningarna får all uppmärksamhet”. Men inte bara på grund av hans ärende att få oss att ifrågasätta varför just dessa dödsfall har lyfts politiskt när exempelvis knarket skördar så många fler liv.

Den franske psykiatrikern Frantz Fanons postkoloniala analyser spökar i den svenska vänsterns samhällsanalys. Foto: Okänd, 1959, (public domain) / Karl Gabor

Vänsterns haveri handlar i hög grad om kriminalpolitiken och en verklighetsflykt in i relativistiskt osynliggörande av konkreta samhällsproblem.

Altstadt: Postkolonialism, badkarsrelativism och dödsskjutningar

Vare sig Kina är den framtidens gigant många ser den som eller en paranoid pappersdrake som under Xi Jinpings ledarskap fortsätter skjuta sig i foten, finns det grava skäl att ta Kinas, Rysslands och andra auktoritära staters ambitioner på allvar. Liksom den absurda ideologiska allians som uppstått mellan Västs politiska ytterkanter och kinesiska, ryska och islamiststaters intressen, skriver Ann Charlott Altstadt och går full Per Ahlmark.

Jag är nog inte ensam om att känna mig lite orolig inför Kina. Ekonomiskt inflytande, politiska påtryckningar och soft power över populärkulturen. Enpartistatens globala bläckfiskarmar sträcker sig över jorden medan vi i Väst lallar omkring i kvartalskapitalism och identitetspolitik. Kina utbildar ingenjörer medan vi massproducerar genusvetare och kommunikatörer. Läskigt! Ja, ni förstår mina fördomar eller stereotypa farhågor. Kina är ungefär som Sovjettidens forna förstafemma i hockey medan vi lirar på Hawaii-nivå.

Xi Jinpings Kina – magnifik gigant eller paranoid pappersdrake? Foto: Karl Gabor / Ju Peng/AP/TT

Den absurda ideologiska allians som uppstått mellan Västs politiska ytterkanter och kinesiska, ryska och islamiststaters intressen måste bekämpas.

Altstadt: Hatet mot Väst skapar märkliga bäddkamrater

Kusinäktenskap är en av klankulturens och parallellsamhällenas viktigaste byggstenar och en motor som driver utanförskap, segregation och elände. Och då har vi ännu inte talat om de ofta dödliga sjukdomar och mentala handikapp som sedvänjan gärna ger upphov till, skriver Ann Charlott Altstadt.

Jag känner mig lite taggad och triggad av Hanif Balis krönika i Expressen häromveckan. I samband med den 15-årige pojkens bestialiska övergrepp och den 9-åriga flickan Lunas livslånga lidande tog Bali upp konsekvenserna av heders- och skamkulturen. Många invandrarföräldrar tillåter inte att barnen diagnostiseras och tar inte emot den hjälp som samhället faktiskt erbjuder då de riskerar att inte få sina andra barn bortgifta i arrangerade kusinäktenskap.

Giftermål bör inte ingås mellan kusiner (personerna på bilden har inget med innehållet att göra, genrebild). Foto: Zameckis (CC BY-SA 4.0)

Kusinäktenskap är en av klankulturens och parallellsamhällenas viktigaste byggstenar och en motor som driver utanförskap, segregation och elände. 

Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!

Finns det något annat sätt att se och förstå verkligheten än via tänkta offerkategorier som hudfärg, könsidentitet eller ras? I dokumentären om hertigparet har många sett bortskämda spolingar eller iskall pr. Själv ser jag mest wokeismen slutligt krossa den monarkiska magin, skriver Ann Charlott Altstadt.

Man kan väl tillbringa sin juletid på ett mer uppbyggligt vis än att bingekolla på Netflix dokumentärserie Meghan och Harry. I varje fall om man får tro alla nedlåtande recensioner av det filantropiska hertigparets insatser som dokusåpaskådisar. De fick 100 miljoner dollar av Netflix och en plattform för sin välregisserade motoffensiv i huset Windsors blodiga inbördeskrig.

Harry och Meghan – bortskämda spolingar, offer för rasism eller bara wokeistiska pr-genier? Foto: Simon Dawson AO/TT / Karl Gabor

Bortskämda mångmiljonärer eller iskall pr? Själv ser jag mest wokeismen slutligt krossa den monarkiska magin.