Boken ”Flocken” av Johan Anderberg är en modern hjältemyt där Folkhälsomyndigheten och dess personal är riddarna som kämpar mot onda drakar. Benjamin Kalischer Wellander läser en bok som han förutspår i framtiden blir ett viktigt monument över den svenska samtiden.

Människan är ett berättande djur. Vi klarar inte av att minnas grundläggande information om mer än 150 sociala kontakter åt gången, och vi klarar inte av att orientera oss i en verklighet som är så komplex och motsägelsefull att inget kan bedömas intuitivt.

Johan Anderbergs bok ”Flocken” granskas av Benjamin Kalischer Wellander

Ett hjälteepos om den svenska pandemihanteringen

Påståendet att alpresenärerna spelade liten roll för smittspridningen är ännu ett led i Folkhälsomyndighetens bekväma berättelse om det egna ansvaret. Men sanningen är att vi inte vet något om omfattningen över huvud taget, skriver Benjamin Kalischer Wellander, ST-läkare och krönikör i Bulletin.

Den här texten måste inledas med ett urskuldande: Den är mer teknisk, svårläst och tråkig än en typisk krönika, men detaljerna förtjänar en någorlunda välutvecklad redogörelse för att inte helheten ska gå förlorad. Den är också så försenad att aktualiteten nästan gått förlorad, men det är faktiskt inte mitt fel. Jag ville ge Folkhälsomyndigheten möjlighet att respondera först. Det visade sig emellertid dröja en hel månad innan något svar mina på kritiska frågor dök upp i mailkorgen, varpå texten kunde börja komponeras.&nbsp;

Statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten. Foto: Fredrik Sandberg, TT.

Kalischer Wellander: Påståendet att alpresenärerna spelade liten roll är ännu ett led i Folkhälsomyndighetens bekväma berättelse.

Historierevisionism om coronahanteringen

Vikten av att lugna befolkningen och motverka panik förefaller vara större än att säga hela sanningen. Benjamin Kalischer Wellander bevistar en presskonferens och tycker sig se tydliga mönster i Folkhälsomyndighetens agerande.&nbsp;

KRÖNIKA. Den femte januari i år medverkade jag på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Vid denna tillkännagavs att det nu hade upptäckts fall av den brittiska mutationen, på fackspråk benämnd variant B.1.1.7, utan resekoppling. Spridningsdata från Storbritannien antydde att den var mellan 50 och 70 procent mer smittsam än tidigare varianter. Dessa data gick hand i hand med befintlig kunskap om virusets molekylära struktur. &nbsp; 
 Anders Tegnell betonade emellertid att det bara handlade om enstaka fall, och att det inte gick att veta hur en introduktion av den nya varianten skulle påverka spridningsmönstret i Sverige. Han sa även att det inte är ovanligt att man hittar enstaka fall utan att få en stor samhällsspridning som i Storbritannien, och hänvisade till Danmarks exempel. Statsepidemiologen trodde inte att det pågick så kallad tyst spridning i någon ”vidare omfattning” i Sverige. Min följdfråga blev då: Hur stor stickprovsandel analyseras för mutationer? Svaret blev: ”Jag vet inte”.&nbsp;

Anders Tegnell. Foto: Simon Samuelsson/TT

Vikten av att lugna befolkningen och motverka panik förefaller vara större än att säga hela sanningen. 

Krönika: Underskattning – Folkhälsomyndighetens röda tråd

Det var beklämmande att se SVT:s coronautfrågning urarta i historierevisionism. På punkt efter punkt kunde Anders Tegnell glida undan pressande frågeställningar genom att helt sonika skriva om närtidshistorien.

Egentligen har jag ingen lust att skriva den här texten. Jag känner mig färdig med den nya kremlologi som Folkhälsomyndighetens kryptiska kommunikation och många självmotsägelser i praktiken har gett upphov till. Till en början var det intressant att försöka uttyda vad Anders Tegnell och de andra egentligen hade för strategi och avsikter, men bilden blev också ganska snabbt klar och exegetiken överflödig. Med Ockhams rakkniv ser förloppet ut på följande vis:&nbsp;

Anders Tegnell. Foto: Henrik Montgomery/TT. 

Det var beklämmande att se SVT:s coronautfrågning urarta i historierevisionism, skriver Benjamin Kalischer Wellander. 