Staten påverkar redan samhällets normer genom utbildning, kultur och bidrag. Ändå anses inflytandet kontroversiellt först när det används för att stärka familjen, skriver Carlos Manuel Estefanía.

Sveriges sjunkande födelsetal har aktualiserat frågan om statens ansvar. Men debatten missar en grundläggande omständighet: sociala normer uppstår inte i ett vakuum. De formas också av politiska beslut, offentliga institutioner och kulturella miljöer som staten finansierar och påverkar. I Svenska Dagbladet argumenterade statsvetaren Bo Rothstein den 4 november för att det minskade barnafödandet inte längre kan förklaras enbart med ekonomiska faktorer. Även normerna kring föräldraskap har enligt honom förändrats. Den 6 november invände Jacob D. Ott från Mises-institutet i Norden att staten inte bör styra människors värderingar, utan undanröja hinder som den själv har skapat. Otts resonemang väcker en fråga: Har dagens normer verkligen uppstått oberoende av staten?

Fruktsamheten i Sverige låg på 1,42 barn per kvinna under 2025. Foto: Henrik Lagercrantz/Unsplash

Varför är statens inflytande legitimt för autonomi men inte för familjen?

Debatt: Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för normerna

När imamer i Sverige erbjuder hjälp med månggifte är det tyst från dem som annars talar varmt om kvinnors rättigheter. Religionsfrihet innebär inte frihet att sätta sig över svensk lag, skriver Lars Ört.

Uppdrag gransknings avslöjande om imamer som erbjuder hjälp med månggifte borde skaka om Sverige. Men frågan är om våra politiker ens vågar reagera. Vid nio av 15 kontaktade moskéer erbjöd sig religiösa företrädare att hjälpa till med ytterligare en hustru eller hänvisade vidare till någon som kunde ordna det. I ett fall försökte en religiös företrädare till och med övertala en kvinna att acceptera att hennes man skulle ta ytterligare en hustru. Vi talar alltså om Sverige 2026!

Uppsala moské förekommer i Uppdrag gransknings granskning om månggifte. Moskén har avskedat en imam efter hans uttalanden. Foto: Gunnar Creutz, CC BY-SA 4.0.

Var är feministerna när imamer erbjuder hjälp med månggifte?

Debatt: Sverige är inte någon religiös frizon – dags att vakna!

Utan drönare och markrobotar hade Ukraina för länge sedan fått slut på både pansarfordon och soldater. Nu måste Sverige och Nato lära sig av den ukrainska frontlogistiken, skriver Lars Berg.

<div>
 I Rysslands krig mot Ukraina har det klassiska schemat för frontlogistik brutits ned helt. Den totala närvaron av fiendens drönare, tidsinställd fjärrminering och den ständiga jakten på alla typer av fordon har gjort transport av ammunition och proviant med pansarfordon eller pickuper livsfarlig. Att leverera last till främsta linjen – den så kallade ”sista milens” logistik – har förvandlats till en av de mest kritiska och tekniskt komplicerade uppgifterna för den ukrainska armén.
</div> <div>
 Utan obemannade system hade Ukrainas försvarsmakt för länge sedan drabbats av en total brist på både pansarfordon och personal. När fordon inte kan ta sig fram till positionerna tvingas infanteriet gå till fots med ett minimalt förråd, medan själva ställningarna försvaras i veckor. Huvudansvaret har hamnat på tunga kopterdrönare och markbundna robotkomplex (UGV). Som stabschefen för bataljonen för obemannade system i 12:e brigaden ”Azov”, med anropsnamnet ”Tyran”, uttrycker det rakt ut: utan robotleveranser ”skulle vi helt enkelt ha fått slut på både pansarfordon och manskap”.
</div> <div>
 Ett effektivt arbete kräver strikt centralisering. Beställningar samlas in via stabsstrukturer (S4-sektionen) och rutter planeras lika noggrant som stridsoperationer. Logistiken är uppdelad i nivåer:
</div>

Den estniska markroboten THeMIS används även av Ukraina. Foto: Milrem Robotics/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0).

Drönare och markrobotar håller Ukrainas front vid liv – och Nato är inte förberett

Debatt: Järn i stället för liv: Problemkomplexet kring ”sista milens” logistik

Numera kan flera grova våldtäkter mot barn ge livstids fängelse. Men en enda borde räcka – den som begår en sådan handling är för farlig för att släppas ut, skriver Staffan Marklund.

Flera grova våldtäkter mot barn kan numera ge livstids fängelse, då maxstraffet höjts till 12 år och flera brott med sådan kaliber kan leda till livstid (<a href="https://lagen.nu/1962:700#K6P4S3" target="_blank" rel="noopener">6 kap. 4 § och 26 kap. 2 § BrB</a>). En förbättring, men tänk över hur absurt trivialiserande det egentligen är: i praktiken säger staten “detta brott är så pass överkomligt att vi är villiga att ta risken att förövaren gör om det efter frigivning om det inte hänt flera gånger”. Våldtäkt mot barn ges epitetet grovt i bland annat de fall där “gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning”, vid gruppvåldtäkt, eller när förövaren “annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet” (<a href="https://lagen.nu/1962:700#K6P4S3" target="_blank" rel="noopener" data-saferedirecturl="https://www.google.com/url?q=https://lagen.nu/1962:700%23K6P4S3&amp;source=gmail&amp;ust=1794304655443000&amp;usg=AOvVaw0gzEA29ZC8dfHGQA7twj59">Brb 6 kap, 4 §</a>). Vad kan en sådan ursäkt till människa ha för egenskap eller bedrift som gör hen värd att släppa ut? Är inte en enskild sådan handling överväldigande bevis för att vederbörande är för ond för att förtjäna frihet, för farlig för att få vistas utanför fängelse? Om ditt hjärta blöder för de sällsynta grova brottslingar som faktiskt gör en imponerande moralisk resa i fängelse, såsom seriemördaren Jeffrey Dahmer och barnmördaren Alessandro Serenelli, som bägge ändrade sina värderingar och beteenden radikalt i och med sin omvändelse till kristendomen, då kan dessa undantagsfall ändå hanteras genom <a href="https://www.domstol.se/orebro-tingsratt/om-tingsratten/organisation/var-verksamhet/" target="_blank" rel="noopener">omvandling av livstidsstraffet</a> i efterhand samt nåd från regeringen.

Sedan i somras kan flera grova våldtäkter mot barn ge livstids fängelse. En enda borde räcka, menar debattören. Foto: John Cameron/Unsplash

Statens egna siffror om återfall är inte låga – de är alarmerande