Världen fördömer förföljelsen av Mellanösterns minoriteter. Men när regionens framtid ska formas är det fortfarande dagens makthavare som sätter villkoren. Hur länge ska historiska folk behöva nöja sig med rätten att existera, frågar Michael Merdoyo.

Mellanösterns historia började inte med dagens stater, folkmajoriteter eller nationsgränser. Ändå är det ofta dessa som får definiera regionens framtid. I den första delen av denna artikelserie visade språkforskaren Elie Wardini hur de bevarade texterna ger en ofullständig bild av Mellanösterns språkhistoria. De språk som användes av imperiernas makthavare var inte nödvändigtvis de som befolkningen talade. Bakom den dokumenterade historien fanns en betydligt större mångfald. Språkhistorien påminner oss om hur lätt makthavarnas perspektiv kan förväxlas med hela regionens historia. Det väcker också en politisk fråga: varför ska dagens majoriteter ensamma få avgöra vilka folk som har inflytande över regionens framtid?

Bildmontage. Foto: Privat/Ephrem the Syrian, Public domain.

Varken historisk eller nutida dominans ger ett folk ensamrätt till ett område

Debatt: Mellanösterns minoriteter har rätt till mer än att överleva – del 2

Mellanösterns historia berättas ofta genom imperier och erövringar. Men bakom makthavarnas språk fanns en mångfald som sällan dokumenterades. Språkforskaren Elie Wardini visar hur regionens språkhistoria ger en annan bild av dess förflutna, skriver Michael Merdoyo.

Om vi kunde resa 3 000 år tillbaka i tiden och lyssna på människorna i Mellanöstern, vilka språk skulle vi höra? Sannolikt betydligt fler än de historiska källorna ger sken av. – Imperiernas historia och språkens historia är två sidor av samma mynt, säger språkforskaren Elie Wardini.

Foto: Privat/Louvre Museum, CC BY-SA 2.0 FR.

Arameiskan har haft störst betydelse men får minst uppmärksamhet, enligt språkforskare

Debatt: Mellanösterns glömda språk – historien bakom imperierna, del 1

Vi Lärare framställer ”regisserad lek” som frigörande. I själva verket är det ett ideologiskt experiment där vuxna agerar sociala ingenjörer – och barnen fjättras vid normkritiken, skriver Magnus Åström.

Att läsa artikeln <a href="https://www.vilarare.se/forskolan/reportage/har-breddas-leken-bortom-normer-och-stereotyper/" target="_blank" rel="noopener">”Här breddas leken bortom normer och stereotyper”</a> i Vi Lärare gav mig kalla kårar. Det som framställs som frigörande är i själva verket ett ideologiskt experiment, där vuxna agerar sociala ingenjörer för att uppnå jämställdhet. Artikelns ”regisserade lek” bär spår av Paulo Freires frigörande pedagogik, där kritiskt medvetandegörande ska synliggöra och utmana samhällsnormer. Barnen förväntas därigenom betrakta biologiska skillnader som förtryckande maktförhållanden de måste frigöra sig från. Här blottläggs konflikten mellan två oförenliga människosyner: realismens essentialism och nominalismens konstruktivism. Artikeln utgår från den senare, där normer, såsom hetero- och cisnormer, betraktas som helt socialt konstruerade.

Normkritiken har blivit en akademisk norm – men riktas bara mot vissa normer

Debatt: Lämna barnen i fred och låt den fria leken vara fri

Varje jul dyker samma påstående upp: att våra traditioner egentligen inte är svenska. Men om ingenting är svenskt, vad finns då att värna? Migrationens omfattning är också en kulturfråga, skriver Elias Saouk.

Snart är det dags igen. Lagom till jul kryper de självutnämnda kulturhistorikerna fram och förklarar med religiös iver att varken julen, lucia eller jultomten är svenska. Nästa stora avslöjande blir väl att potatisen kommer från Sydamerika och att demokratin inte uppfanns i Borås. Bakom denna besatthet av att förneka det svenska anar man arvet efter Edward Saids Orientalism, med dess djupt fientliga syn på västvärlden. Till slut räcker det att en tradition har utländska rötter för att den ska fråntas sin svenska identitet. Men bakom historielektionen finns en större fråga. Om ingenting är svenskt, vad finns då att värna? Sverige reduceras då till ett kulturellt ingenmansland där allt är importerat och därför utbytbart. Resonemanget förväxlar kulturens ursprung med den gemenskap som ger den dess identitet.

Varje jul blossar debatten upp om vilka traditioner som egentligen är svenska. Foto: Avery Jensen, CC BY-SA 4.0.

Om ingenting är svenskt, vad finns då att värna?