Carl Eos avfärdar etnonationalismen som blodsmystik. Men den som bara ser svenskheten som språk och kultur har inte bemött invändningen, utan definierat bort den, skriver Petter Brolin.

Carl Eos <a href="https://bulletin.nu/eos-begrav-etno-nationalismen-en-gang-for-alla" target="_blank" rel="noopener">försvarar</a> Henrik Vinges resonemang om integration och angriper samtidigt etnonationalismen. Men hans kritik bygger på en grundläggande missuppfattning om vad som skapar ett folk och vad det innebär att bevara dess nationella identitet. Eos menar att nationell gemenskap bygger på kultur, historia och lojalitet, inte på biologisk härkomst. Han skriver rentav att ”blodet räcker till familjen” men inte till ett land. Därmed avslöjar han sin missuppfattning. Gemensam härkomst förutsätter inte att alla tillhör samma släkt i någon vardaglig mening. Ett folk är en historiskt framvuxen befolkning med ett gemensamt genetiskt och kulturellt arv. Svenskheten har formats av både arv och miljö.

Svenskheten är både arv och kultur – den ena delen kan inte definieras bort

Replik: Carl Eos missförstår etnonationalismen

Innan politiker kräver nya skatter borde de visa hur de sköter det vi redan har betalat för: våra bolag, fastigheter, mark och infrastruktur. Det är tillgångar som formar vår vardag, påverkar våra kostnader och avgör vad vi lämnar efter oss till nästa generation. Detta bör prioriteras av en ny regering, skriver Dag Detter, rådgivare inom offentlig tillgångsförvaltning och Daniel Källenfors (M), kommunstyrelsens ordförande Lidingö.

Valdebatten fastnade i samma gamla fråga: vem ska betala mer? Ska arbete beskattas mer eller mindre? Ska sparande, kapital, företag, banker eller bostäder beskattas hårdare? Ska vissa kommuner och regioner betala mer till andra? Problemet är inte att politiker bryr sig om skatter. Problemet är att de börjar där, innan de har visat vad de gör med den offentliga förmögenhet som redan finns, den som vi har betalat för. Men innan politiker börjar i våra plånböcker borde de svara på en enklare fråga: vilken avkastning och nytta ger allt som det offentliga redan äger?

Många av byggnaderna på Riddarholmen i Stockholm, däribland Riddarholmskyrkan, ägs av staten. Foto: Arthur Hinton/Unsplash.

Innan politiker kräver mer av hushållen borde de redovisa vad det offentliga redan äger

Debatt: Hushåll och företag är inte politikernas bankomat 

Straffrabatten gör varje nytt övergrepp billigare, medan den som anger sig själv inte får något för det. Ersätt rabatten med en straffränta som växer ju längre förövaren undviker rättvisan, skriver Staffan Marklund.

Straffrabatten bör inte bara avskaffas för allvarliga personbrott, utan ersättas med straffränta. De som begår upprepade allvarliga personbrott och inte överlämnar sig till polisen ska straffas hårdare, och ju längre tid de undviker rättvisan, desto kraftigare ska skärpningen bli. Den före detta kriminelle amerikanen Randy hamnade i fängelse efter att han, till följd av sin omvändelse, <a href="https://heartsofoak.substack.com/p/dr-david-wood-islams-misconceptions?utm_source">frivilligt anmält sig själv för alla sina ostraffade brott</a>. Begripligt beteende om man antar att straff nu blir lindrigare än att ta allt på räkenskapens dag. I väntan på att alla psykopater och sadister får sina Damaskusögonblick måste våldsmonopolet ge dem skäl att visa omtanke. Kriminella är, precis som andra, inte helt rationella, men heller inte fullkomligt immuna mot incitament. När rättssystemet, som i dag, räknar av straff helt eller delvis vid flerfaldig brottslighet får förövare en morot att pröva hur långt lagens arm når. Med tillräcklig tur hinner brotten preskriberas innan de åker fast, och annars sjunker kostnaden per begånget brott ju fler de har på samvetet när domen väl faller.

Dagens regler belönar den som hinner begå flest övergrepp innan polisen slår till

Debatt: Ersätt straffrabatten med straffränta

Alla fördomar är inte rasism. Ett samhälle som organiseras kring bidrag och omfördelning riskerar att göda avund och misstänksamhet mot invandrare, skriver Elias Saouk.

Vi talar ofta om diskriminering som om den alltid vore rasism. Men rasism bygger på föreställningar om människors olika värde utifrån ursprung. Diskriminering kan också uppstå ur människans naturliga benägenhet att gynna dem hon känner samhörighet med. Det gör inte handlingen rättfärdig, men vill vi bekämpa diskriminering måste vi förstå dess drivkrafter. Vi läser ofta om arbetssökande med utländska efternamn som väljs bort. Men hur många kinesiska restauranger anställer andra än kineser? Hur många familjeföretag rekryterar utanför ägarens egen krets? Talesättet ”lika barn leka bäst” beskriver en mänsklig mekanism, inte nödvändigtvis en rasistisk övertygelse. En viktig faktor är status. En svensk kan undvika en restaurang där nästan alla gäster har utländsk bakgrund, men utan tvekan besöka en liknande restaurang i Spanien. Gästernas utseende har inte förändrats, men sammanhanget och den status vi tillskriver dem har det. Diskriminering handlar ibland mindre om vem vi själva ser ned på än om vem vi tror att andra ser ned på.

Bidragssamhället gör invandraren till en evig mottagare av välvilja – aldrig en jämlik