De nationella proven har gått från lärostöd till ett system som skapar stress, styr undervisningen och kostar skattebetalarna miljardbelopp utan att leverera utlovad likvärdighet. Hur länge kan politiken blunda? Detta skriver rektor Stefan Häggström.

Under senare år har kritiken mot nationella prov skärpts ytterligare genom flera konkreta förändringar och misslyckanden i systemet. Årets nationella prov i matematik för grundskolans åk 9 är inget undantag, snarare ett bevis för en trend på hur de nationella provens skärpa hamnar mer och mer ur fokus.

”Studera hårt, lille vän, annars slutar du som provmakare på skolverket!” Foto: Annie Spratt, Unsplash

”Den digitala provplattformen har efter åratal av problem kostat mellan 700 miljoner och en miljard kronor utan att fungera som tänkt”

Debatt: Underkänt för nationella prov

Den nya världsordningen formas inte längre enbart i Washington, Peking eller Moskva. Under ytan växer regionala maktcentra fram där medelstora stater får allt större betydelse. Globaliseringen försvinner inte – den utvecklas och regionaliseras, skriver Hugo Hobring.

Det luktar diesel i Lagos hamn.

Snart måste vi lära oss var Astana och Lagos ligger någonstans. Foto: Andrew Stutesman, Unsplash

Den nya världsordningen byggs i Lagos, Astana och Mumbai

Debatt: Supermakterna äger inte längre världen

Partierna behandlas med dubbla måttstockar av media. Högerpartiernas beroende av stödröster framställs som suspekt och som ett tecken på kris. Miljöpartiets liknande beroende passeras snabbt förbi. Detta skriver Axel Otterberg.

Miljöpartiet framställs ofta som ett självklart inslag i svensk politik. Men frågan är hur starkt partiet egentligen står på egna ben? 
 I val efter val har opinionsmätningar visat att många som röstar på Miljöpartiet inte alltid röstar för att de främst prioriterar partiets politik, utan snarare för att säkra att partiet klarar riksdagsspärren och för att det blir större chans att Socialdemokraterna får regeringsmakten. 
 Utan dessa stödröster från framförallt socialdemokratiska väljare skulle partiet sannolikt ligga betydligt lägre än i dag. Sannolikt under riksdagsspärren. Att småpartier får stödröster är visserligen inget unikt i sig. Även Liberalerna gynnas av taktiska röster från väljare som vill bevara ett borgerligt regeringsunderlag. 
 Skillnaden ligger i hur fenomenet behandlas. 
 När Liberalerna får stödröster så fylls spalterna av uttryck som politiska kriser, ifrågasättande om partiets överlevnad och bristen på folkligt stöd. 
 Svenska journalister tycks närmast besatta av att diskutera Liberalernas beroende av stödröster, men när Miljöpartiet gång på gång räddas av socialdemokratiska stödröster så beskrivs det betydligt oftare som en naturlig del av det politiska spelet. Alltför ofta verkar journalistkåren medvetet bortse från att Miljöpartiet gynnas av stödröster och framställer i stället partiet som om det vore bärare av en ovanligt lojal och omfattande kärnväljarbas. Den avgörande skillnaden mellan egna väljare och taktiska väljare hamnar då i skymundan eller ignoreras helt och hållet. 
 Samtidigt är vi många som upplever att Miljöpartiet ofta får ett mer välvilligt bemötande i delar av svensk media än vad andra småpartier får, till exempel Liberalerna och även vid tidigare tillfällen Kristdemokraterna. 
 Jag menar att partiet sällan granskas med samma hårda måttstock som exempelvis Liberalerna, trots att båda partierna under perioder varit och fortfarande är beroende av stödröster för att stärka sina positioner. Om principen är att ett parti som lever på taktiska röster har ett svagt eget mandat borde den principen rimligen gälla alla partier, inte bara vissa. 
 Oavsett var man står politiskt är frågan värd att diskutera. 
 Skulle Miljöpartiet kunna behålla sin nuvarande ställning utan stödröster från socialdemokratiska väljare? 
 Svaret är uppenbart ett nej. 
 Varför behandlas det då så sällan som ett problem när samma omständigheter hos andra partier på högersidan lyfts fram som ett tecken på politisk svaghet? I det här sammanhanget upplever jag att Miljöpartiet i många fall ges en mer förskönande, eller åtminstone mindre kritiskt problematiserande, behandling i delar av svensk media. Inte minst inom public service i jämförelse med andra småpartier. 
 Om svensk journalistkår med public service i spetsen inte vill bli anklagade för att vara vänster så bör de börja med att sluta dalta med Miljöpartiet. 
 Samma måttstock bör gälla för alla partier.

Ständigt prat om fyraprocentsspärren – nästan som om man ville att de stödröstande väljarna skulle ge upp... Foto: Imgflip

Inget behov av stödröster om SVT fick bestämma

Debatt: Miljöpartiet behandlas med silkesvantar

Vi kan inte göra de fattiga rika genom att göra de rika fattiga. Att försöka bara skadar de fattiga, eftersom man blir rik genom att stå andra till tjänst. Detta skriver Jonas Wahlin från Moderaterena.

Istället för att försöka bli av med miljardärerna och ”de rika” genom beskattning och förbud borde alla försöka bli miljardärer. Den växande vänsterrörelsens budskap som misstänkliggör företagare och människor med höga löner samt utmålar dem som orsaken till samhällets problem har missförstått vad som driver ett samhälle framåt. Får de som de vill förstörs förutsättningarna för såväl välstånd som välfärd.

Det är oklokt att bestraffa rikedom och belöna fattigdom. Foto: Micheile Henderson, Unsplash

Jämlikhet är inte bra om det gör alla lika fattiga