På ytan är Irak en någorlunda fungerande demokrati, men en närmare undersökning visar snart sprickorna. Korruption och milisgrupper är vad som ger makt, och särskilt utsatta är den assyriska minoriteten. Detta skriver Michael Merdoyo.

Irak framställer årets parlamentsval som ett demokratiskt framsteg med högt valdeltagande. Men bakom den polerade fasaden döljer sig en annan verklighet: landets ursprungsbefolkning – assyrierna – står längre från verklig representation än vid något val sedan 2003. Vad är representation värd när folket inte får välja sina egna företrädare?

Assyriernas historia i vad som idag är Irak sträcker sig tusentals år tillbaka. Nu hotas de av utrotning. Foto: Thespoondragon, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Korruption, vapen och oljepengar styr Irak

DEBATT: Irakvalet 2025 – De utsatta assyrierna

Ett försök till en blocköverskridande energiöverenskommelse gick i förra veckan under med buller och bång. Skälet var att Socialdemokraterna insisterade på tunga subsidier till vindkraften för att hålla vindsnurrorna snurrande. Detta skriver Leif Kullberg.

Det är en allmän uppfattning i väst att elbehovet de närmaste decennierna kommer att öka kraftigt. Enligt Energimyndigheten kommer det svenska elbehovet att öka från dagens 145 terawattimmar/år till 300 TWh/ år 2045.

Det blåser snålt kring vindkraften. Foto: Johan Nilsson / TT

Den miljöpartistiska svansen viftar på den socialdemokratiska hunden

DEBATT: Inga subsidier till vindkraften! 

Det svenska biståndet ska frälsa världens olycksbarn från fattigdom, korruption och förtryck. Men gör det verkligen det? Eller är det bara ett dyrt sätt att massera svenska aktivist-egon? Detta undrar Fredrik Svensson.

Sverige har sedan 1998 pumpat <a href="https://openaid.se/?utm_source=chatgpt.com">ut nästan 990 miljarder kronor i bistånd</a>. Frågan är: Är vi verkligen berättigade att med våra skattemedel försöka bygga demokratier i andra länder – när svenska politiker och tjänstemän styr biståndet efter egna agendor och medborgarna inte har någon möjlighet att följa pengarna själva?

Med helgonglorian på sned. Foto: Pontus Lundahl/TT

Gör de svenska biståndsmiljarderna någon nytta? 

DEBATT: Sverige som världens samvete – men vem bestämmer egentligen?

I allt högre utsträckning handlar invandringsfrågan inte längre om utrikesfödda, utan om inrikesfödda. Personer som växt upp och levt hela sina liv här men ändå inte känner någon lojalitet mot Sverige. Detta skriver Jonas Wahlin.

De som invandrat till Sverige de senaste decennierna och deras roll i Sverige måste räknas som den mest avgörande kärnfrågan inom politiken. Invandrarna är många och kommer från hela världen, men beroende på ursprungsland har deras väg in i det svenska samhället gått förvånansvärt enkelt eller inte alls. Vilken roll ska dessa första, 
 andra och nu tredjegenerationens invandrarna spela? Och vad händer när de inte vill spela med? 
 Det har blivit en brännande fråga vars relevans hela tiden ökar, från att inte ha kunnat diskuteras alls till vara nästan det enda som diskuteras. Frågan har en potentiell inverkan på hela politiken, allt ifrån ekonomi, demografi, kriminalitet, och kanske statsskick. Ett land är trots allt summan av de människor som bor där, kultur, sedvänjor och religion formar samhället. Beroende på vem du frågar får du varierade och ofta motstridiga svar. Högern är splittrad och svarar alltifrån att invandrarna utgör ett systemhot på grund av motsatta värderingar om allt ifrån kvinnans frihet till demokrati och religionens roll, till att de kan användas som lågbetald arbetskraft och öka bruttonationalprodukten bara genom att vi blir fler (även om per capita minskar). 
 Vänstern är lika otydliga med att invandringen behövs för att uppfylla ett utopiskt mångfaldsprojekt, att ”olika sorters människor” ska skapa en magisk smältdegel av hudfärger, kulturer och perspektiv som synergistiskt leder till ett bättre Sverige. Utan att förklara hur. 
 Båda har sannolikt fel. Det är inte för oss svenskar att bestämma vad invandrarna ska vara. Nyanlända såväl som senare generationer har egna tankar, drömmar och idéer. De kommer oavsett vad ”vi” vill att, på samma sätt som etniska svenskar, välja på egen hand vilka de ska vara. Sverige är en demokrati med möjligheter för individualism såväl som kollektivism, invandrarna är inte en barbiedocka i politikernas dockhus. 
 För många invandrare går integrationen bra: De utbildar sig, får arbete, köper bostadsrätt, lämnar barnen på förskolan och smälter in i ”svenskheten”. Hårt arbetande medborgare som bidrar och deltar i samhället på samma sätt som etniska svenskar. 
 Bland de utomeuropeiska invandrarna har det gått sämre. Värderingar, synsätt och kultur baserade på klanstrukturer gör sig påminda och skapar hinder i relation till samhällets värderingar, auktoriteter och skolans läroplan. Där känslan av utanförskap är lika skarp som den avgrundsdjupa skillnaden mellan de etniskt segregerade bostadsområden mot de välbärgade villaområden. Det skapar ett förakt och en desperation om att lyckas på vilket sätt som helst, samtidigt som man vägrar livslånga låglönearbeten som föräldrarna har. Den västerländska meritokratin med fokus på individuell framgång skapar ett närmast oöverstigligt hinder som lämnar många unga män och kvinnor utanför de framgångar och möjligheter man upplever att etniska svenskar har. Denna bitterhet är en perfekt grogrund för rekrytering in i kriminella gäng eller religiös extremism. Båda ökar stort nu.

Att man är född i Sverige och har levt hela sitt liv här betyder inte nödvändigtvis att man är svensk. Foto: Erik Nylander/TT

Att misslyckas med att integrera utrikesfödda är ett problem, att misslyckas med att integrera inrikesfödda är en katastrof