Mångkulturalismen började som en vacker tanke, men det blev inte som folk hade tänkt sig. Efter hand ändrade dessutom tanken sig så att hyllandet av olikheter blev förnekandet av olikheter. Det är dags att skrota mångkulturen som ideal.

När idén om Sverige som ett mångkulturellt land började dyka upp på 1960-talet handlade det i hög grad om att rätta till gamla försyndelser mot inhemska minoriteter. Finsktalande skolbarn i Tornedalen hade tvingats tala svenska också på rasterna. Samerna hade ibland utsatts för tvingande assimileringspolitik och ibland för dess raka motsats, enligt devisen ”lapp skall vara lapp”. Ibland hade därför samiska barn tvingats gå i internatskolor där de drillats i svenska, ibland hade de tvärtom fått bo i kåtor och bara fått enklaste form av undervisning. Båda metoderna andades onödig klåfingrighet från myndigheternas sida.

Debatten om mångkultur handlade länge om hur underbart det var med nya spännande dofter och maträtter och en levande torghandel. Foto: Anders Hillergren/TT

Med stor invandring krävs inte mångkultur, utan svensk kultur, för att underlätta integration.

Dan Korn: Mångkulturalismens misslyckande

Kanske det går att förstå varför Anne Ramberg, Annika Strandhäll och Frida Boisen inte själva verkar inse hur arroganta och verklighetsfrämmande de framstår, om vi tar hjälp av Jonathan Haidt och hans teori om de moraliska smaklökarna.

Förmodligen har det inte undgått någon att förra generalsekreteraren för advokatsamfundet Anne Ramberg och tidigare socialministern Annika Strandhäll twittrade på sedvanligt arrogant översittarmanér kritik mot att nyhetssajten Nyheter Idags grundare Chang Frick fick debattera mot journalisten Frida Boisen i teveprogrammet ”Mötet”.

Varför förstår inte Anne Ramberg, Annika Strandhäll och Frida Boisen hur arroganta de uppfattas?

Dan Korn: När smaklökarna strejkar och man inget förstår

De svenska myndigheternas frikostighet med skattemedel skall med rätta kritiseras. Det är inte det samma som att kritisera människor som följt uppmaningarna att be om pengar.

En gång i den svenska televisionens barndom gjordes en serie program med ”dolda kameran”. I ett av dessa står en man på en gata i Stockholm och frågar förbipasserande om han får lov att ge dem en summa pengar. När folk förvånat undrar varför, säger han att han har gott om pengar och känner sig glad i dag, så han vill gärna dela med sig av glädjen.

Svenska myndigheter uppmanade människor att söka bidrag även när de inte behövde pengarna.

Dan Korn: Vill du ha pengar så kom och hämta!

En mycket komisk debatt har utbrutit på sistone; frågan om vem som är mest arbetarklass. Och som i all komik finns i botten ett drag av tragik.

Justitieminister Morgan Johanssons twittrande är en källa till ständigt nya glädjeämnen. Som när han angrep flera skribenter som kritiserat honom genom att påstå att kritiken skulle handla om en klassfråga. ”Överklassen har aldrig tålt att bli ifrågasatt, särskilt inte av arbetarrörelsen.” Överklassen skulle här representeras av Svenska Dagbladet, en tidning som förvisso åtminstone förr var husorgan för adeln och den förfinade borgerligheten i Stockholm.

Statare på hemväg från mjölkningen. Foto: Gunnar Lundh 1933, Common Domain.

S ideologer tävlar om vem som är mest arbetarklass, men de har tappat kontakten med arbetarna.