Hela Sverige älskade honom och han älskade oss, skriver David Lindén.

Det kanske var väntat. Att Sveriges riktige rikssångare – Lasse Berghagen har dött. Men på ett sätt är det sorgligt för en sådan som ”Lasse” kommer aldrig att återvända. På det sättet påminde han om Evert och Sven-Bertil Taube och det är inte att undra på att han tilldelades Evert Taube-stipendiet. På många sätt var han Taubes jämlike i det att han lyckades ena svenska folket kring ett gemensamt nöje: Visorna. Dessutom ska läggas till att han hade fler strängar på sin lyra, avsiktligt töntig referens, än hela Sveriges underhållare.

Lindén: Lasse Berghagen var en mäktig lägereld

Hela 44 år sedan Sverige blev lite friare och lite bättre, skriver David Lindén.

I den tid som vi lever i kan man tänka att allt är svart. Så erbarmligt otröstligt, svart och grått. Invektiven skulle kunna hagla, men då är det viktigt att tänka på att det finns tider som också varit gråa eller rent av svarta. Det finns alltid ett ljus i tunneln och ofta leds det av individer som kanske inte då får uppskattning, men som man i historiens ljus inser vilken storhet de besatte.

Barbro Westerholm gjorde världen friare. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0 DEED)

Lindén: Barbro Westerholms ande lever ännu!

Det är dags att kasta myten om vikingarna överbord, skriver David Lindén.

Smutsiga, svettiga och allmänt ociviliserade. Så kan man sammanfatta det gängse avtrycket av vikingarna. Våra skandinaviska förfäder som på sitt eget lilla vis satte sitt avtryck på Europa. Alternativt kan man smaka på det klassiska citatet som använts om och om igen:

Så tuff var inte vikingatiden. Foto: JC Merriman (CC BY 2.0 DEED)

Lindén: Upplyste ljuset vikingatiden?

Tyvärr kan han inte skicka sitt nyhetsbrev från livet efter detta, skriver David Lindén.

Det finns inget ont att säga om Olle Wästberg som nyligen har avlidit. Snarare blir det svårt att summera hans gärning, men ordet renässansmänniska passar in: Med en karriär inom statsförvaltning, journalistik, politik och diplomati skulle han ha kunnat platsa i guldålderns Florens. Alternativt under upplysningens 1700-tal. Men till detta ska också läggas att han var så pass ödmjuk att han troligtvis artigt hade viftat ifrån sig sådana omdömen.