Det var han som gjorde talkshowen accepterad av eliten, skriver David Lindén.

Det är inte lätt att intervjua kända människor. Att få någon att känna sig bekväm till den grad att man släpper den officiella masken och visar sig själv är kanske ett av de tuffaste jobben i världen. Sammanfattat går det att påstå att en god intervjuare måste vara en tredjedels polis, en tredjedels psykolog och en tredjedels proffstrevlig. I Sverige har vi haft exempel på skickliga intervjuare som exempelvis Åke Ortmark eller för den delen Anna Hedenmo i SVT:s flaggskepp Min sanning. Men det var den anglosaxiska världen som satte standarden för den personliga intervjun som konstform. I USA var Walter Cronkite och Edward J. Murrow pionjärer men de sysslande mestadels med undersökande journalistisk. I Storbritannien däremot var David Frost och Michael Parkinson de främsta föregångarna. De kunde vara lika vassa gentemot The Bee Gees som mot premiärministrar.

Den brittiske journalisten Michael Parkinson. Foto: AP Photo/Lefteris Pitarakis

En tredjedel polis, en tredjedel psykolog och en tredjedel proffstrevlig 

Lindén: Michael Parkinson var världens bästa intervjuare

Deckardrottningens klassiker i ny översättning gör mig knäsvag, skriver David Lindén.

Så här på semestern har man ofta, eller nästan alltid om du frågar mig, försjunkit i en god brittisk deckare. Dessa finns alltid och vem har inte skämtat om att det brittiska grevskapet Midsomer har högre mordfrekvens än exempelvis Bogota eller Somalia. Men ”laughing besides” som britterna tenderar att säga. På många sätt finns det något härligt med just de brittiska deckarna. Dessa har nämligen en tendens att inte bara vara blodiga och äckliga utan även lite småmysiga. Tänk det faktum att sjunka ned i blod, våld och död även över en kopp te och en smörgås. När stormen Hans trummar på fönstret men du själv vill vara den som alltid hittar lösningen.

Det våras för Christie. Foto: Wikipedia 

Lindén: Agatha Christie handlar om kultur

Det är delikat, krälande och samtidigt underbart, skriver David Lindén.

Tänk ändå att äntligen är det kräftsäsong. Något som vi invanda ätare av det krälande djuret älskar och andra, vilka inte har haft turen att växa upp med dessa goda djur, anser är konstigt eller rent av äckligt. Varför älskar vi svenskar att äta krälande små djur och dessutom göra det med dill, Västerbottenspaj och, för den som gillar det, snaps? Frågorna har så många svar och det lättaste är att bemöta det med gyckel. Vilket jag väljer att göra med rubriken till denna artikel.

Alldeles för gott för att förkastas. Foto: nature.catcher (CC BY-SA 4.0)

Lindén: Personifierar kräftor det svenska barbariet?

Att inte informera och vara tydlig drabbar slutligen besökarna, skriver David Lindén.

Helgens haveri när det gäller färjorna från Gotland får mig att tänka på den misslyckade skeppsredaren Dan-Axel Broström från Göteborg. Han var på många sätt den svenska skvallerjournalistikens ”golden boy”. Med en massa äktenskap och ett personligt helvete i bagaget lyckades han få Sveriges mest kända rederi i konkurs. Invändningen, som den historiekunnige har, är att det då fanns en varvskris. Självklart fanns det en sådan men alla som var någorlunda insatta i utvecklingen visste att det var en tidsfråga innan de svenska rederierna behövde anpassa sin verksamhet. Danskarnas Maersk och norska Walleniusrederierna överlevde, men inte Broströms. Detta handlar dock om Destination Gotland.

Färjan Drotten drabbar Gotland. Foto: Wikipedia 