Gustav Vasas positiva och negativa egenskaper lade grunden för det moderna Sverige, skriver David Lindén.

Sverige är en gammal nation. Mellan tummen och pekfingret skulle man kunna säga att vi existerat som land i alla fall sedan Olof Skötkonung på 1000-talet. Det är därför lite motsägelsefullt att använda sloganen ”Sverige 500” när man ska uppmärksamma Gustav Vasa. Vi är som sagt betydligt äldre än 500 år. Men detta fråntar inte den betydelse som Gustav Vasa hade, och han skulle till och med kunna få epitetet nationsbyggare. Även om det kan verka storvulet med en doft av 1800-talshistorieskrivning över sig.

Ett arv som fortlever. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Nationsbyggaren går inte att bortse ifrån. 

Lindén: Landsfadern som också var en tyrann

Gruppen Återställ våtmarker förstår inte att de leker med elden, skriver David Lindén.

Språket är intressant då det säger något om en människas eller, för den delen, en nations mentalitet. I svenskan är det mest vördnadsfulla omdömet man kan använda om någon ”aktivist”. En aktivist är något fint som kämpar för större mål. När någon kallas aktivist ser man den goda demonstranten som vill bekämpa USA:s (uttalat US: A) invasion av Vietnam eller kanske apartheidregimens Sydafrika. Allt för det ”sköna, vackra och det klara”, om man ska sno en term som brukar användas av diverse pretentiösa gymnasiepoeter.

En alldeles för omhuldad organisation. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Lindén: Nedkladdade tavlor hjälper inte miljön

De mördade poliserna hette Olle Borén och Robert Karlström. Och hade Lars Norén inte fått för sig att leka teaterpjäs med förhärdade nazister hade de antagligen fortfarande varit i livet, skriver David Lindén.

1970-talet var på många sätt en äcklig tid. Frånstötande. Det är då vi fick den missriktade humanismen som bottnar i bästa fall tolerans men i värsta fall acceptans. Vi har sådant som PAG (Pedofila arbetsgruppen) vilka argumenterar för att byxmyndigheten inte ska finnas i lag och en förment liberal justitieminister vid namn Lennart Geijer som mest av allt gillade att springa till glädjeflickor. Det var samtidigt som vi fick den liberala inställningen till kriminella. Att det egentligen inte är deras fel utan samhällets. Med rätt hjälp kan de alltid komma in igen i den stora gemenskapen.

Må Lars Norén brinna i helvetet!

Den mest berömde sångaren från musikalen Hairs frånfälle sätter ljuset på vår längtan efter nostalgi, skriver David Lindén.

På många sätt personifierade Treat Williams den tid vi aldrig kommer att få tillbaka men som alla längtade efter. Han var cool, snygg och allmänt ”mad, bad and dangerous to know” för att parafrasera omdömet om Lord Byron. Till detta ska läggas att han lämnande jordelivet på ett sätt som var passande för hans gärning. Mannen som blev känd som sångare i musikalen Hair dog häromdagen i en motorcykelolycka. Han hade dock även flygexamen. På många sätt kan han sammanfattas som en sorts James Dean som fick bli gammal: Alla 40-talisters vilda dröm. Men frågan är varför vi fortfarande älskar musikaler om hippies?