Det var med stort vemod jag insåg att en av mina favoritfilmer från tonåren inte har åldrats med värdighet, skriver David Lindén.

Många unga män som drömt om att skriva har präglats av den amerikanske författaren och journalisten Hunter S. Thompson (1937–2006) och så även jag. Gonzojournalistikens fader var karismatisk, levde livet i 120 kilometer i timmen och skrev som en gud. Men i ärlighetens namn var det inte genom hans artiklar och böcker som jag första gången fick upp ögonen för honom, utan genom en film. Fear and Loathing in Las Vegas med Johnny Depp och Benicio del Toro från 1998 är baserad på en roman med samma namn.

Författaren Hunter S. Thompson och hans kollega Oscar Acosta i Las Vegas 1971. Foto: Wikipedia (Public Domain) 

Som vanligt är böckerna bättre än filmen. 

Lindén: Ibland slutar klassiker vara klassiska

Netflix är kulturens värsta fiende, skriver David Lindén.

Det är inte snällt att kalla någon för tjock eller ful. Men det är inte heller sunt att besöka en magisk chokladfabrik och dricka alldeles för mycket ur en chokladflod. Likaså är det inte helt korrekt att tvinga små apor att ständigt hänga upp och ner eller att odla tistlar och brännässlor. Men det fungerar när man skriver en saga och benämner chokladdrickaren Augustus Glupsk och det aphängande och tistelodlade paret Herr och Fru Slusk, vilket den brittisk-norske författaren Roald Dahl (1916-1990) gjorde.

Författaren Roald Dahl. Foto: Carl van Vechten (Wikipedia)

Lindén: Ängsliga vuxna räds Roald Dahl

Vi kommer aldrig mer ha de globala referenspunkterna som skådespelare utgjorde förr, skriver David Lindén.

Det finns filmer som ingen kommer ihåg men alla kan relatera till. En sådan är den brittiska fantasyfilmen One Million Years BC från 1966, som sammanfattat handlar om de första människorna. Ingen eller kanske ytterst få har sett den idag. Däremot känner de flesta till att skådespelerskan Raquel Welch medverkar som en ytterst bildskön grottkvinna iklädd en form av pälsbikini. Om man ska använda en klyscha gjorde just den bilden och filmaffischen henne världsberömd över en natt.

Raquel Welch och maken Andre Weinfeld 1979. Foto: Alan Light (CC BY 2.0) 

Det klassiska Hollywood har gått i graven 

Lindén: Raquel Welch var betydligt mer än en sexikon

Det är inte relevant att han söp eller var en krävande pappa. Han förtjänar ändå sin hedersplats i svensk nutidshistoria, skriver David Lindén.

SvD:s podd Dynastin, om finansfamiljen Stenbeck, är intressant lyssning. På den nivån att det nästan blir fluktande, men bara nästan. Ety det är gammal skåpmat varvat med intervjuer med några av barnen, dessa som uppenbarligen borde gå i terapi i stället för att lufta sina åsikter med medierna. Ta några basala detaljer: Ja, Jan Stenbeck drack för mycket, det vet alla. Ja, Jan Stenbeck var en elak lustigkurre, det vet alla också. Men han hade humor: Exempelvis så lät han gravera en silverskål till avgående Percy Barnevik med orden ”När jag var herre till Kinnevik, då var jag både mäktig och rik, men när jag blev herre i Wallenbergs land då blev jag en arm och olycklig man”. Fritt efter vad en 1600-talspoet sa att Karl Knutsson Bonde sa och så var det med det. Men detta handlar inte om att rättfärdiga vem Jan Hugo Stenbeck (1942–2002) var, utan snarare om ett försvar för vad han gjorde.

Jan Stenbecks torg i Kista. Foto: I99pema (CC BY-SA 3.0)