En gång ville vänstern att Sverige skulle vara enigt men nu vill man applådera polariseringen. Hur ska vi ha det? skriver David Lindén.

Det är kul med krokodiltårar. Ett par sådana tillhör Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson när hon skriver om att Sverige mår bra av polarisering. Egentligen finns det inget att invända emot det då grundtesen i krönikan är att ett sunt samhälle trivs när åsikter stöts och blöts, men så är det den där lilla detaljen om tidigare gärningar.

Aftonbladets Karin Pettersson. Foto: Wikipedia

För inte länge sedan ville socialdemokrater att landet skulle hålla samman – nu hyllar de polarisering. Hur ska vi ha det?

Lindén: Enighet anbefalles – eller inte?

Ingen är egentligen arg på Parisa Liljestrand, men alla älskar att vara det. Kulturministrar blir alltid kritiserade och är de höger är kulturvärlden ännu mera onådig.

Den kan ingenting och vet ingenting. Det är den vanliga melodin alla som sysslar med kultur brukar utbrista så fort det utses en ny kulturminister. Så nyligen med moderaten Parisa Liljestrand, som kallade Ruben Östlund ”författare” trots att han var filmregissör. Och visst är det lätt att bröla med: Jag tillhörde själv en av dem som har fnissat åt att Ebba ”kulturkanon” Busch inte kunde identifiera vare sig Selma Lagerlöfs eller August Strindbergs mest populära verk i direktsändning. Det är helt sonika något lätt att skratta åt.

Alla hatar en ny minister. Foto: Wikipedia 

Kultursverige älskar att hata en kulturminister.

Lindén: Kultursveriges kackel är en sedvanlig ton

Årsdagen av börskraschen 1929 påminner oss om att det inte kommer att bli 1930-talet, skriver David Lindén.

Det finns årtal i historien som alla känner till som 1789, 1945 eller för den delen 1929. På dagen för 93 år sedan startade börskraschen i USA som gjorde slut på det glada 1920-talet, vilket startade en depression och indirekt är skyldig till andra världskriget. Ett avgörande historiskt datum som alla älskar att referera till. Speciellt inom den svenska debatten där man gillar att måla upp brunskjortor och svastikor som marscherar ut ur historien och in i samtiden. Karl Marx skrev att historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars och därför kan det säkert vara så att vissa ser tecken på att 1930-talet kommer tillbaka, men så är inte fallet.

Hitler kommer inte tillbaka. Foto: Wikipedia 

Det var inte så det började på 1930-talet.

Lindén: Farsen om 30-talet 

Mord blir notiser, men att avdankande artisters katter dör eller att reptiler försvinner från Skansen i Stockholm stavas nyheter. Det säger något om den tid vi lever i, skriver David Lindén.

Det är nästan bibliskt att hela Sverige, inklusive undertecknad, följer nyheterna om kungskobran sir Vääs, tidigare Mr. Houdini, som har rymt från Skansens terrarium. Bibliskt i avseendet att när man vänder sin blick från Herren, verkligheten, börjar man enas kring avgudabilder. I detta fall handlar det inte om en guldkalv utan just om storyn att en orm är på rymmen. Även om man ogillar reptiler innehåller detta flera delar av den dramaturgi som utgör en bra berättelse: En orm som inte ville para sig och en ledning som i princip står handfallna. Det är självklart så att den fyra meter långa kungskobran kan överleva ett bra tag i ventilation eftersom han innan sin version av ”The Great Escape” (se filmen den är bra) blev matad.

Sir Vääs är vårt sätt att inte bry oss.