En gång i tiden såg vi alla på samma saker i TV, men nu är det annorlunda. Men det man kan kalla polarisering kan också betyda mångfald, skriver David Lindén.

Armand Duplantis är Sveriges, och världens, just nu ledande friidrottare. Det torde vara uppenbart för den som läst tidningar eller sett på sportsändningar. Guldet i stavhopp i friidrotts-VM är något att glädjas åt, och inte att undra på att Avesta satt upp hans världsrekord i höjdhopp på den lokala stoltheten, som är världens största Dalahäst. Ändå blev hans vinst inte omskriven som förr och på det sätt som jag själv minns, halvt som halvt, från en värld med papperstidningar och utan internet. Men det är ingenting som oroar utan snarare ett intressant tankeexperiment.

Självklart bör vi gratta Sveriges nya atlet 

Lindén: Vinnare som Duplantis är inte längre vår lägereld 

Sala silvergruva fanns redan före Gustav Vasa och skulle även fortsatt kunna vara en skattkammare. Gruvorna är våra äldsta industrier, skriver David Lindén.

Det finns få institutioner som har varit sådana spjutspetsar för svensk uppfinningsförmåga och välståndsskapande som den svenska gruvindustrin. Den har tusenåriga anor och fortsätter att leverera, trots att många inte tycks tro det. En sådan institution är Sala silvergruva i Västmanland, som formellt grundades i början av 1500-talet. En gång i tiden var det en så pass mäktig institution att Gustav Vasa refererade till den som ”rikets skattkammare”. Under stormaktstiden konkurrerade den med koppargruvan i Falun och på 1800-talet var den drivande i att uppdatera föråldrad teknik. Sala silvergruva var så modern att man stolt visade upp den på Stockholmsutställningen 1897.

Sala Silvergruva, en plats väl värt ett besök enligt David Lindén. Foto: Calle Eklund/Wikipedia 

Sala silvergruva är en svensk riksklenod. 

Lindén: Rikets traditionella skattkammare

De må vara mullor i Afghanistan som spränger Budastatyer eller rättrådiga klimataktivister som limmar fast sig vid van Gogh- eller Botticellitavlor. Oavsett syftet är de lika idiotiska, skriver David Lindén.

Den israeliske författaren Amoz Oz brukade säga att det som kännetecknar en fanatiker är att de saknar humor och självdistans. En fanatiker kan helt enkelt inte skratta åt sig själv och med Oz standard torde dagens militanta klimataktivister vara just sådana. Saken med stort ”S” är för stor för att tåla ett skämt och alla medel är tillåtna i kampen för en bättre värld. Som det senaste påfundet att limma fast sig. Det kan handla om flygplansbanor eller nu senast konstverk.

Klimataktivister limmar fast sig. Foto: TT

Det börjar med tavlor och slutar med människor 

Lindén: Extremister avskyr alltid kultur

Den lustfyllda, skämtsamma och bildade krönikören är en utdöende art. Jag vet för jag försöker verkligen efterapa en sådan, skriver David Lindén.

Örebro är en vacker stad som jag besökte häromdagen. Närkes centrum med en månghundraårig historia där Engelbrekt Engelbrektsson (död 1436) torde vara bland de mest kända individerna. Men han kom egentligen från Norberg i Västmanland, om man ska vara petig. En genuin örebroare var dock författaren Hjalmar Bergman (1883–1931), som bland annat skrev Markurells i Wadköping, Clownen Jack och Farmor och vår herre. Bergman är idag skamligt bortglömd utanför Örebro och därför är en from förhoppning att någon regissör ger sig i kast med att nyfilmatisera Markurells, då det är en av de bästa skildringarna av ett inskränkt kotteri som någonsin har skrivits på svenska.

Länge lever Sveriges roligaste kolumnist. Foto: Wikipedia