Koumal var Hanna Tehranis debutroman, en mörk och förvriden saga om en bergsby i Iran. Nu är uppföljaren här. Kan den mäta sig med föregångaren? Jakob Sjölander recenserar.

När jag började läsa Koumal: Den hemliga fisken och planera för den här recensionen så oroade jag mig över att anklagas för vänskapskorruption. Även om jag aldrig träffat Hanna Tehrani så har vi haft en hel del kontakt när jag som redaktör tagit emot hennes texter både här i Bulletin och för Samtiden. Om inte för en schemakrock hade jag varit med på bokpremiären ikväll.

På Lunds universitet gnager mörka krafter på gränsen mellan djur och människa, liv och död, man och kvinna. Foto: Johan Nilsson / TT

Hanna Tehrani fortsätter sin studie av förändring, identitet, kropp och själ

Recension: Iransk blodsmagi och svensk vetenskap

Det finns platser som är värre än Ukraina. Men där har vi små möjligheter att hjälpa, eftersom deras problem är självförvållade. Alltså bör vi ta chansen i Ukraina, skriver Jakob Sjölander.

Att tjuvlyssna är inte fint, men om man har fungerande öron är det ibland oundvikligt.

Sverige har nästan givit Ukraina lika mycket stöd som vi givit mördarsekten Hamas. Foto: Oscar Olsson/TT

Sjölander: Varför ska vi bry oss om Ukraina?

Offer är heliga, och man ska inte kritisera de utsatta. Eller? Det är ett faktum att de som lidit ofta hade kunnat undvika det – ibland med ett tydligt ”nej!”. Detta skriver Jakob Sjölander.

”Är det en kvinnas fel om hon blir våldtagen? Självklart inte! Hon blir ju tagen med våld! Det vore lika bisarrt som att beskylla en man för att han blir misshandlad!”

”Stopp! Min kropp!” Foto: Nora Lorek/TT

I ungefär en sjättedel av samtliga fällande våldtäktsdomar har kvinnan inte ens sagt nej.

Sjölander: Hur många våldtäkter kan stoppas av ett nej?

Det har aldrig funnits en snällare (mesigare?) och mer självhatande civilisation än vår egen. Det är en märklig kombination, som förklaras av att all information inte är lika lättillgänglig. Detta skriver Jakob Sjölander.

Ofta är lite kunskap värre än ingen kunskap alls. Även om det vi vet är sant kan det ändå leda oss helt fel om vi saknar viktig information som pekar åt andra hållet. Något som ger många exempel på det är ”oikofobi”, alltså rädsla eller hat mot den egna kulturen.

Är vi verkligen så hemska? Foto: Ilya Grigorik, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia foundation

Vi vet för mycket om oss själva och för lite om andra