Tron på att om vi bara hittar ”rätt folk” till olika uppdrag kommer problem att lösa sig bygger på en övertro på vad den enskilda individen kan uppnå, menar Jakob Sjölander.

En ständigt återkommande tanke är att våra problem skulle lösas bara vi fick tag på ”rätt folk.” Alternativt att ”fel folk” avlägsnades från makten. Mycket av politiken handlar just om politikers försök att framställa sig själva som kompetenta, och sina motståndare som det motsatta. Landets välgång antas spegla ledarnas dygd och skicklighet. Historiskt var detta kopplat till religion och magi. Tänk ”himlens mandat” som kinesiska kejsare stödde sig på, eller hur våra vikingaförfäder offrade sina kungar vid dålig skörd.

Också statsministern har många viljor att ta hänsyn till och hans makt är därför begränsad Foto: Johan Nilsson/TT

Vi har en övertro på starka individers möjlighet att påverka

Sjölander: Sökandet efter rätt folk

De starka har inte alltid rätt, men inte heller har de alltid fel, och svaga individer och grupper har vanligen själva en del av skulden för sin situation. Det må låta hårt, men den som vill hjälpa måste starta i sanningen, skriver Jakob Sjölander.

Den starkes rätt, djungelns lag. Detta är en av de mest föraktade etiska idéerna. Eller kanske snarare oetiska idéerna. Man behöver inte vara en Sokrates för att göra skillnad på att vara stark och att ha rätt. Det är bra att vi förkastar idén.

Bilden av den starke som förtryckare präglar vårt tänkande, men hur sann är den? Ill: Tad Dorgan (1877 – 1929), public domain

Den som vill hjälpa svaga individer och grupper måste börja med hur verkligheten är beskaffad.

Sjölander: Myten om den starkes förtryck av den svage

De första minimilönerna skapades för att stänga ute svarta och andra oönskade grupper från arbetsmarknaden. Idag motiveras de tvärtom med att söka hjälpa svaga grupper, men effekten är densamma – att förbjuda låga löner blir för många ett förbud mot att bli anställd alls, skriver Jakob Sjölander.

Historien bjuder på många vändningar, men få av dessa är så drastiska som minimilönernas. Idag motiveras dessa med att hjälpa olika grupper att få bättre lön. Exempelvis ungdomar, invandrare och fattiga. Men detta har inte alltid varit motivet. När de första minimilönerna infördes runt sekelskiftet 1900 så var det explicita syftet ofta att hålla tillbaka olika grupper.

Minnesmonument över de 17 000 kinesiska arbetare som byggde järnvägar i Kanade i slutet av 1800-talet. Foto: Shaun Merritt (CC BY 2.0)

Att förbjuda låga löner blir för många ett förbud mot att bli anställd alls.

Sjölander: Minimilöner för att stjälpa och hjälpa

Varför blir filmens uppföljare för det mesta en besvikelse? Varför skrev García Márquez ingen ny Hundra år av ensamhet? Varför känner vi bara till en handfull av Picassos målningar? Svaret handlar om att turen är en opålitlig följeslagare, och att alla utfall graviterar mot det medelmåttiga, skriver Jakob Sjölander.

”Regression mot medelvärdet” är inte en fras som får hjärtat att slå snabbare för särskilt många. Men fenomenet är intressant och vidspritt, inte minst inom kulturen. Bland annat förklarar det varför uppföljare tenderar att vara sämre än originalet, varför filmen är sämre än boken, och varför strålande debuter följs av det mediokra.

Det finns orsaker till att så få kan nämna andra målningar av Leonardo da Vinci. Ill: Leonardo da Vinci (public domain)

Du må vara en aldrig så skicklig målare, regissör eller musiker – ett mästerverk kräver även tur.