I sjuttio år har vi fått regelbundna rapporter om att cancer är på väg att besegras, och i sjuttio år har vi blivit besvikna. Vi tror på det vi vill tro på. Men kanske, skriver Jakob Sjölander, bör vi skatta oss lyckliga över att vi lever i en värld där vi blir så gamla att vi dör av cancer?

En av de sorgligare typerna av misslyckade förutsägelser är gammal entusiasm för sådant som aldrig blev verklighet. Idag är det få som kommer ihåg att många forskare på 50-talet kände sig säkra på att ett botemedel för cancer var nära. I en intervju med Life år 1958 sade chefen för det amerikanska nationella cancerinstitutet John Heller att ”Jag har spenderat många år i cancerforskning. Nu tror jag att jag kommer att se slutet på det. Vi är nära till flera genombrott.”

Mänsklighetens främsta fiende. Foto: National Cancer Institute Center for Cancer Research

Sjölander: Ett botemedel för cancer har varit runt hörnet i 70 år

Många har varnat för datorspelens skadlighet, framför allt att de skulle leda till våld. Men spelens verkliga fara är att de inte leder till någonting, vare sig våld eller annat. Faran ligger alltså i tidsåtgången och bristen på aktivitet, skriver Jakob Sjölander.

Dator- och videospel är fantastiskt roliga. Man får uppleva hisnande äventyr och utföra bragder som kräver enorm skicklighet. Timmarna flyger förbi. Men detta är spelandets största problem — det tar tid.

Sjölander: Datorspelens fara är att de inte är farliga

I berättelser om superhjältar som Stålmannen, Batman och andra brukar de alltid ha en hemlig identitet som en vanlig människa. Jakob Sjölander reder ut bakgrunden. Om Stålmannen också kan vara Clark Kent kan jag också vara Stålmannen.

Ett av superhjältegenrens kännetecken är de hemliga identiteterna. Tänk Batmans Bruce Wayne, Stålmannens Clark Kent, Spindelmannens Peter Parker. Varför har de sådana?

Superhjältarnas hemliga identiteter får oss att känna oss som en av dem

Sjölander: Också jag är som Stålmannen

Det påstås ibland att ”om högern fått bestämma hade vi inte haft någon semester”. Det påståendet bygger på antagandet att om staten inte bestämt hade vi alla levat i en grå slavtillvaro. I själva verket hade semester införts när vi hade fått råd till det. Så fungerar samhällsbygget utan statlig inblandning, skriver Jakob Sjölander.

Sociala medier anklagas ofta för att låsa fast oss i filterbubblor. Detta är en myt. På de flesta plattformar kommer vi ständigt i kontakt med oliktänkande, långt oftare än vad vi gör i verkliga livet. Detta är skälet till att det bråkas så mycket.

Bilsemester på en halländsk strand, 1950-talet Foto: Pål-Nils Nilsson, Nordiska Museet

Semester hänger samman med bättre levnadsstandard, inte statliga dekret