Det är oerhört pinsamt att en av landets viktigaste fackföreningar tvingas erkänna att två tredjedelar av de anställda föredrar att vara strejkbrytare i den jättekonflikt man startat med Elon Musk, skriver John Gustavsson.

Medan de flesta av oss, jag själv inklusive, varit distraherade av Magdalena Anderssons kavalkad av dispyter med högerdebattörer, islamistiska riksdagsledamöter och nu senast en svensk-tysk översättare, så kom häromdagen ett minst sagt genant <a href="https://www.dn.se/ekonomi/tva-av-tre-strejkar-inte-pa-tesla-en-besvikelse/" target="_blank" rel="noopener">erkännande</a> från fackförbundet IF Metall: Endast en tredjedel av Teslas anställda i Sverige har valt att delta i den uppmärksammade strejken som Metall utlyste.

Elon Musk söker ta den svenska modellen i upptuktelse. Foto: Jessica Gow/TT Toby Melville/AP/TT

Att två tredjedelar i vårt sosseland hellre är strejkbrytare är rätt oerhört.

Gustavsson: LO medger att Teslas anställda inte vill strejka

Vad är det som får en statsministerkandidat och partiledare att insinuera att en artig och belevad youtuber skulle vara en hatspridare i Putins sold? Den troligaste förklaringen verkar handla om dålig impulskontroll, skriver John Gustavsson.

I en <a href="https://www.dn.se/sverige/s-ledarens-misstro-mot-hogerdebattoren-vem-finansierar-honom/" target="_blank" rel="noopener">intervju i DN</a> igår gick Magdalena Andersson till hård attack mot Henrik Jönsson, en youtuber som gjort sig känd för sina videoessäer om allehanda politiska ämnen. Andersson, som alltså inte är youtuber utan ska föreställa statsministerkandidat, misstänkliggör Jönsson, inte på grund av någonting han sagt, utan för att hon inte vet vilka som finansierar honom. Utöver att vara ett helt ogrundat angrepp, är det ett minst sagt märkligt strategiskt val.

Vad får en tidigare statsminister at hoppa på en youtuber? Foto: Christine Olsson/TT / Skärmavbild Youtube/Henrik Jönsson (montage)

Vad får en partiledare och före detta statsminister att gå till frontalangrepp mot en youtuber? 

Gustavsson: Vem finansierar Arga Anderssons foliehatt? 

Socialdemokraterna tröttnade till sist på Jamal El-Haj, men han bör ändå ses som ett tecken på vad som komma skall. Vänstern saknar möjlighet att vinna i kraft av sin politik, och vägen framåt kommer att ligga i klientelistiska kandidater som representerar minoriteters särintressen snarare än Sveriges, skriver John Gustavsson.

Efter många om och men har Socialdemokraterna fått nog av Jamal El-Haj. Partiet, ledda av Skåne-distriktet, kräver nu att El-Haj ska ställa sin riksdagsplats till förfogande. Om han går med på detta eller kanske istället väljer att ansluta sig till Partiet Nyans återstår att se. El-Hajs hela politiska gärning har gått ut på att gynna Hamas, Palestina och i tredje hand muslimer i allmänhet. Trots hans avgång så är jag övertygad om att denna typ av politiker bara kommer att bli vanligare i framtiden.

Jamal El-Haj är till slut ute i kylan. Foto: Jessica Gow/TT

Vänstern kan inte vinna av egen kraft, utan endast via klientelism för minoritetsintressen.

Gustavsson: El-Haj och Sveriges balkanisering

Föreställningen om en lömsk ”djup stat” fick spridning under Trumps presidentperiod, även i svenska högerkretsar. Men en administrativ stat med delegerad makt är nödvändig i moderna samhällen, och dess problem kan avhjälpas vid valurnan, skriver John Gustavsson.

Alltsedan Donald Trump först tillträdde som president har begreppet deep state, den djupa staten, blivit en del av den politiska vokabulären, inte minst bland konservativa. Exakt vad som åsyftas med ”djup stat” varierar, men något förenklat är den djupa staten det som vi annars brukar kalla för den administrativa staten – alltså myndighetssverige på hemmaplan.

Kanon är en rörelse som tror på konspirationen om den djupa staten. Foto: Matt Rourke/AP/TT

Lösningen ligger i att välja vässade politiker istället för karismatiska glada amatörer.