Somliga debattörer ser den större beredvilligheten att ta emot flyktingar från Ukraina som ett tecken på rasism. I själva verket handlar det dock om kulturell närhet och grad av utbildning, skriver John Gustavsson.

Hundratusentals människor har flytt Ukraina under den dryga vecka som kriget pågått. Många som annars hör till den invandringskritiska delen av högern har öppnat för att ta emot flyktingar till Sverige, eller för att åtminstone hjälpa dem att ta sig ut ur Ukraina och vidare till närliggande länder. <a href="https://twitter.com/GoteborgsPosten/status/1498750484240379906">Delar</a> av mainstream-media betraktar detta som hyckleri, eller till och med bevis på rasism enligt logiken att nu när flyktingarna är vita, ja, då passar plötsligt galoscherna. De har, som vanligt, fel.

Flyktingar från Ukraina väntar vid den polska gränsen. Foto: Ola Torkelsson/TT

Förutsättningarna för ett ukrainskt ”kompetensregn” är hundratals gånger bättre än de någonsin var för ett syriskt, afghanskt eller irakiskt sådant.

Gustavsson: Asylsökande från Ukraina och från Mellanöstern

Det är självklart lockande för politiker att utnyttja kriser till att få igenom politik som annars vore motigt att övertyga befolkningen om. Men taktiken har ett högt pris i form av politikerförakt och konspirationsteorier, skriver John Gustavsson.

”Låt aldrig en kris gå till spillo” är ett talesätt som populariserades av <a href="https://www.washingtonexaminer.com/news/rahm-emanuel-reprises-never-let-a-crisis-go-to-waste-catchphrase-amid-coronavirus-pandemic" target="_blank" rel="noopener">Rahm Emanuel</a>, dåvarande president Barack Obamas stabschef. Emanuel syftade på 2008 års finanskris, som han och hans chef tänkte utnyttja för att få igenom bland annat en radikal sjukvårdsreform, som annars aldrig gått att genomföra. Många politiker, även i Sverige, har både före och efter Obama utnyttjat kriser på samma sätt. Detta har tyvärr fått katastrofala konsekvenser för allmänhetens förtroende för politikerna, och den enda lösningen är nu att politiker faktiskt låter kriser gå till spillo och inte utnyttjar dem för politiska syften.

Rahm Emanuel, nybliven ambassadör i Japan och en gång populariserare av idén att inte låta kriser gå till spillo. Foto: Behrouz Mehri/TT

Politiker som utnyttjar kriser för politisk vinning skapar misstro, politikerförakt och konspirationsteorier.

Gustavsson: Politiken måste låta kriser gå till spillo

Aftonbladet försöker i en ledare lägga skulden för landets regeringskris på den brittiske premiärministern. Men det var inte Storbritannien som krävde en gränsdragning mellan Nordirland och Irland, det var EU, skriver John Gustavsson.

Nordirland befinner sig just nu mitt uppe i en regeringskris. Som alltid när Nordirland befinner sig i kris, så spekulerar politiska tyckare i att våldet är på väg att återvända. Och som vanligt när något land någonstans befinner sig i kris, så skyller Aftonbladet på högern. Denna gång är inget undantag. <a href="https://www.aftonbladet.se/ledare/a/qW8Lwg/krisen-pa-nordirland-ar-boris-johnsons-fel">Ingvar Persson</a> vill i en ledare göra gällande att premiärminister Boris Johnson är skyldig till den nuvarande krisen, och antyder att risken är stor att våldet återvänder till Nordirland. Jag har själv bott i Irland ungefär hälften att mitt vuxna liv, och vill hävda att Persson har fel på båda punkter.

Boris Johnson är utan skuld när det gäller regeringskrisen i Nordirland. Foto: Arthur Edwards AP/TT

Oavsett vad som händer i Nordirland ligger skulden helt på det EU som valde att ”hämnas” för Brexit.

Gustavsson: Krisen i Nordirland är EU:s fel – inte Boris Johnsons

Intresset ljuger inte. Hur politiker investerar sina pengar ger en klar fingervisning om vad de egentligen tror om framtiden och sin egen politik. Väljarna har rätt att veta om våra politiker tror på vad de säger, skriver John Gustavsson.

Idag måste riksdagsledamöter inte uppge hur de investerar sina sparpengar, förutsatt att de inte investerat mer än två prisbasbelopp (<a href="https://www.svd.se/allt-fler-riksdagsman-investerar-i-aktier" target="_blank" rel="noopener">cirka 95 000</a> kronor) i något enskilt företag. Fondinnehav behöver inte uppges alls, och som salt i såren finns inget lättillgängligt register där man som väljare kan söka och se vilken ledamot som äger vilka aktier. Detta måste betraktas som ett demokratiskt problem. Politiker bör tvingas offentliggöra sina finansiella tillgångar, oavsett storlek och vilken typ av tillgångar det rör sig om.

Väljarna borde ha rätt att veta hur våra politiker investerar sina pengar. Foto: Henrik Montgomery/TT

Hur våra politiker investerar sina pengar ger en klar fingervisning om vad de egentligen tror om framtiden och sin egen politik. 