Kinas ekonomiska underverk har mest handlat om att flytta arbetskraft från improduktivt jordbruk till produktiv industritillverkning. Men för att komma vidare krävs kreativitet och innovation, något diktaturen förkväver, skriver John Gustavsson i sin andra krönika om Kinas svagheter.

I min förra krönika diskuterade jag Kinas tidigare ettbarnspolitik, och hur detta nationella självmord när historieböckerna skrivs, kan komma att beskrivas som den avgörande faktor som hindrade Kina från att bli världens främsta supermakt. Konsekvenserna av ettbarnspolitiken är dock inte Kinas enda huvudvärk. Landet har också en helt ohållbar ekonomisk modell, och bristen på demokrati gör det svårt att ställa om.

G.Tech Technology i Zhuhai. Kina har flyttat arbetskraft från jordbruket till industrin. Foto: (CC BY-SA 2.0) China

Kinas ekonomiska underverk har mest handlat om att flytta arbetskraft från improduktivt jordbruk till produktiv industritillverkning.

Gustavsson: Kinas ohållbara ekonomiska modell

Kina är inte oslagbart. Detta är temat för fyra kommande krönikor där Bulletins John Gustavsson analyserar Kina och dess kraftmätning med Väst. I den första avhandlas konservativ defaitism och Kinas åldrande befolkning.

Jag har i tidigare krönikor påtalat hur mycket jag stör mig på den i vissa konservativa kretsar så utbredda defaitismen. Fram till för en dryg månad sedan klagade man på hur Ryssland skulle kunna köra över hela Europa då vi bara hade ”genusbataljoner”. Nu heter det istället att Rysslands invasion, med de påföljande tuffa sanktionerna från västvärlden, bara kommer att hjälpa Kina. Helt plötsligt är det Kina som är det stora, oövervinnerliga hotet. Bortom uppblåsta BNP-siffror så är Kina faktiskt en mycket skör stormakt, och om västvärlden spelar sina kort rätt så finns alla förutsättningar för att 2000-talet inte ska bli ett kinesiskt århundrade.

Kina är inte den supermakt många uppfattar landet som, ett problem är en åldrande befolkning. Foto: Ermell (CC BY-SA 4.0)

Bortom uppblåsta BNP-siffror är Kina en mycket skör stormakt med en åldrande befolkning.

Gustavsson: Kinas ettbarnspolitik ett nationellt självmord

Ukrainakriget har ställt till det för Kina och visat att en liten och motiverad befolkning kan stå emot en militär stormakt. Och kinesiska ungdomar är lika lite intresserade av att dö i Taiwan som ryska är av att dö i Ukraina, skriver John Gustavsson.

I min <a href="https://bulletin.nu/gustavsson-kina-varken-kan-eller-vill-radda-ryssland" target="_blank" rel="noopener">förra </a><a href="https://bulletin.nu/gustavsson-kina-varken-kan-eller-vill-radda-ryssland" target="_blank" rel="noopener">krönika</a> diskuterade jag huruvida Kina skulle komma att rädda Rysslands ekonomi, nu när Ryssland utsätts för sanktioner av västvärlden. Flera personer påpekade att mitt huvudsakliga argument gick ut på att Kina inte kunde köpa varor av Ryssland av logistiska skäl, och att jag inte tog hänsyn till att detta inte skulle förhindra Kina från att pumpa in pengar i Rysslands ekonomi på andra sätt – genom direkt bistånd, lån, eller genom att investera i ryska företag.

Vladimir Putin har ställt till det för Xi Jinpings Kina. Foto: Alexei Druzhinin/AP/TT

Ukrainakriget har ställt till det för Kina och visat att en liten och motiverad befolkning kan stå emot en militär stormakt. 

Gustavsson: Xis dilemma – Ukraina kan ha räddat Taiwan

Åtskilliga tycks tro att sanktionerna ska driva Ryssland i armarna på Kina. Men olja och naturgas låter sig inte enkelt styras om till Kina, som därtill saknar Europas köpkraft och endast med tvekan lär axla rollen som räddare i nöden, skriver John Gustavsson.

Ända sedan krigsutbrottet har Ryssland utsatts för ständigt fler och hårdare sanktioner från främst västvärlden, men även andra länder. Många kritiker, som allt som oftast hör till dem som fram tills för en månad sedan öppet försvarade eller till och med idoliserade Vladimir Putin, menar att dessa sanktioner inte kommer att få någon effekt, mer än att återskapa den rysk-kinesiska alliansen från Kalla krigets dagar: Om Ryssland inte får handla med Europa, så gör man det bara med Kina istället. De har lyckligtvis helt fel.

Frågan är om Vladimir Putin kan vänta sig hjälp från Xi Jinping – och till vilket pris. Foto: Mikhail Klimentyev/Sam McNeil/TT

Olje- och gasledningarna går inte till Kina, som därtill saknar Europas köpkraft och endast med tvekan lär axla rollen som räddare i nöden.