Stockholms kampsportsklubbar är fyllda på vardagar med unga och äldre motionärer som vill hitta nya sätt att träna, men de visar också på ett intresse för självförsvar och samtyckesvåld, skriver Karl Gustel Wärnberg.

”Våld är rättvisa. Allt blir till och upphör att existera genom våld”. Så skrev den antika grekiska filosofen Herakleitos för runt 2 500 år sedan. Vad är det som fascinerar och skrämmer oss med våld? Vad driver vissa människor att söka sig till kampsportslokaler och in i tävlingsmoment som inbegriper våld? Hur kommer det sig att vissa springer emot kulor i krigssituationer, medan andra springer ifrån dem? Jag har själv tränat kampsport i många år och är chefredaktör för Nordens äldsta kampsportstidning Fighter Magazine.

Samtyckesvåldet är en tidlös konstform. Foto: Wikipedia

Vill man ha fred får man rusta för krig. 

Wärnberg: Därför bör män slåss 

Den irländske artisten Shane MacGowan, mest känd som sångare i bandet The Pogues, är aktuell med en bok som innehåller hans teckningar: The Eternal Buzz and the Crock of Gold, skriver Karl Gustel Wärnberg.

Shane MacGowan slog igenom globalt med The Pogues, som är ett punkinspirerat folkmusikband och för svensk publik mest känd för jullåten Fairytale of New York. När man lyssnar på MacGowans musik och läser hans texter verkar det uppenbart att han inspirerats av poeter som William Butler Yeats, James Joyce och Seamus Heaney. När jag själv läste en kurs vid Uppsala universitet om irländsk 1900-talspoesi höll professorn också med mig om att MacGowan har en given plats i den iriska traditionen. Därför frågade jag MacGowan vad som gör hans musik speciellt irländsk. ”Det är en stor fråga”, sa han skrattande och fortsatte med en längre utläggning:

Den irländske sångaren Shane MacGowan. Foto: Wikipedia.

En man med många strängar på sin lyra. 

Wärnberg: Ett samtal om det eviga surret

De äldsta herrklubbarna i London är excentriska fenomen som borde tillhöra världshistoriens kulturarv, skriver Karl Gustel Wärnberg.

Fredrik Edwin Smith, förste earlen av Birkenhead (1872–1930) var en konservativ politiker och jurist som ofta använde herrarnas på The National Liberal Club när han gick förbi klubben. Klubbhuset har ofta liknats vid en glorifierad offentlig toalett. För sina besök blev han tillsagd, eftersom han inte var medlem. När han konfronterades svarade han enkelt: “Good God! Is it a club too?”

Prins Charles är medlem i den anrika herrklubben White’s. Foto: Wikipedia

Wärnberg: Ett excentriskt och anrikt världsarv

Det ändlösa havet i sydvästra England visar på oföränderlighet och ständig dragningskraft, skriver Karl Gustel Wärnberg.

Västerländsk litteratur började vid havet när Homeros skrev sitt berömda epos om Odysseus, som i sina resor kring de grekiska öarna påträffar alla slags farhågor: Skylla och Karybdis, cykloper och nymfer. Även västerländsk filosofi har sin begynnelse i reflektioner om vatten. Thales från Miletos (cirka 625 f. Kr. – 545 f. Kr) hävdade att alltings ursprung är vatten. Herakleitos (slutet av 500-talet f. Kr) skrev att vi inte kan kliva ner i samma flod två gånger, eftersom vattnet ständigt strömmar och förnyar sig. Därmed är hela världen så beskaffad att den står i evig föränderlighet. Kanske var dessa funderingar naturliga för grekerna som bodde vid havet, men efter att själv ha bott vid havet och efter att ha läst en hel del havslitteratur är det tydligt att havet ständigt har sina frestelser.

Havet lockar och förfärar. Foto: Johan Nilsson / TT

Vill du förstå människan så förstå havet.