Förorten har traumatiserat hela samhällsdebatten och trots att allt förändrats försöker man lösa problemen på samma sätt som för femtio år sedan. Nu behövs ett annat förhållningssätt, skriver Lars Åberg.

Det är en grå och lerig höstdag för femtio år sedan i östra utkanten av Sveriges tredje största stad. Den blöta dimman vilar mot hustaken ovanpå hyreslängorna som rests en bit från den gamla herrgården Rosengård, fram till 1959 i släkten Kockums ägo. Med gummistövlar och jackor som matchar lerans och disets kulörer dyker en liten grupp demonstranter upp; jag ser några av dem titta sig hastigt omkring innan de börjar dra upp de käppar som stuckits ner i myllan för att markera Inre Ringvägens blivande sträckning.

Snöblandat regn över Tensta. Foto: Ali Lorestani/TT.

Ända sedan miljonprogrammet byggdes har det både romantiserats och gett oss ångest.

Lars Åberg: Förortsspöket har jagat oss i femtio år

&nbsp;Regeringen beskriver Sverige som ett alltmer ojämlikt land präglat av diskriminering. De antirasistiska projekten blir allt fler. Bulletin har läst ansökningar från föreningarna som är beroende av de statliga bidragen.

Rasifiering, normkritik, inkludering – nyckelorden är återkommande i de många projekt som vill motverka rasismen i Sverige. Den som läser ansökningar som kommer in till olika organisationer kan lätt få intrycket att detta är ett av världens minst toleranta länder.

Avdelningschef Sofia Zere och generaldirektör Lena Nyberg, båda MUCF Foto: MUCF

Många föreningar har blivit beroende av statliga bidrag när antirasismen gjorts till offentlig ideologi. I fjol delade MUCF ut 290 miljoner.

MUCF och projektbidragen: Ett Sverige fyllt av förfördelade människor

Rupert Murdoch och Robert Maxwell påverkade politiska val och gjorde journalistiken mer cynisk. Hur kunde medierna, och journalistiken, hamna i händerna på herrar av den kalibern? Det enkla svaret: för att de hade råd att köpa dem och för att de ville göra världen till sin avbild.&nbsp;Lars Åberg undrar vad som hade hänt om de hade köpt upp svenska tidningar.

En gång i tiden hämtade svenska folket många av sina nyheter hos familjeägda lokaltidningar. I dem fanns gott om returinformation av en sort som kunde påminna om sådant som numera sprids i sociala medier. 1968 kunde man läsa om denna självbespegling i Håkan Hansons lätt ironiska bok ”Anders Persson har vrickat foten”. Året därpå intervjuade Hanson mig vid intagningsprovet till journalisthögskolan och vidgade perspektivet ansenligt genom att fråga om jag skulle tacka ja om jag blev erbjuden att åka på reportageresa till månen.&nbsp;

"Han är en inbiten bråkstake. Han tycker om att reta de skenheliga i branschen. Han är också den värsta sladdertacka jag träffat". Så beskrivs mediemogulen Rupert Murdoch av New York-journalisten Michael Wolff. Foto: Mary Altaffer/TT

Lars Åberg: Murdoch och Maxwell demoraliserade politiken och journalistiken. Hur kunde medierna, och journalistiken, hamna i händerna på dem?

Busarna som blev mediemoguler – så hamnade tidningarna i deras händer

För den som kan uttrycka sig med de rätta värdeorden finns miljoner att hämta i bidragsstöd för att motverka segregation. Stora summor delas ut av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Delegationen mot segregation (Delmos). Språket i ansökningarna är laddat med värdeord som ”inkludering”, ”deltagande”, ”hållbarhet” och ”kraftsamling”. Men resultaten lyser ofta med sin frånvaro. Bulletins reporter Lars Åberg har tittat närmare på bidragsansökningarna.

Två röster från den svenska projektvärlden:

Flygbild över stadsdelen Skäggetorp, Linköping. Ett av de områden i Sverige som kämpar med sina integrationsproblem.  Foto: Jeppe Gustafsson.

Värdeladdade ord i ansökningsformuläret kan ge miljoner i integrationsbidrag – men vad används pengarna egentligen till? 