En av 2020 års utmärkelser för ”stora insatser inom kommunikation”, Stora kommunikationspriset, gick till Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens återkommande pressträffar om pandemin. I motiveringen sägs att de med ”öppenhet, tydlighet och ödmjukhet har drivit kommunikation på ett sätt som kommer gå till historien”. Priset överräcktes av en tidigare tv-journalist som nu är presschef hos en bank.

Här finns förvisso saker att ironisera över, men det går också att betrakta detta som en lägesrapport från en informationsöverlastad tillvaro där ord töms på mening och motsatta intressen smälter samman.

Många har säkert slagits av att det myckna talet om behovet av information och kommunikation inte alltid har lett till att vi blivit bättre informerade eller duktigare på att kommunicera på ett civiliserat sätt.

Lådorna och hyllorna på mitt hemmakontor bågnar av pappersutskrifter av sådant jag läst på nätet. Kanske håller man fast vid de fysiska dokumenten av rädsla för att de digitala kan gå upp i rök, eller vart de nu tar vägen, trots att allt man läser om övervakning och långsinthet tyder på att ingenting som skrivits på datorn eller i mobilen någonsin kommer att försvinna. Informationsmolnet verkar vara en gränslös galax.

Det har funnits en rädsla för att journalistiken ska tunnas ut, med krympta resurser och Wikipedia som facit. När reportageresor ersätts med skakiga Instagramklipp kan världen bli mindre begriplig även om tio miljarder kameror finns på plats. Lokala tidningar läggs ner medan underhållningsutbudet växer. Samtidigt har större och helt nyligen nästan ruinerade tidningar funnit nya digitala prenumerantskaror.

Finns det en långsiktig tendens pekar den ändå i riktning mot kortare nyheter, högre tempo, splittrad uppmärksamhet och ökade skillnader mellan dem som litar på etablerade medier och dem som inte gör det, och mellan dem som vill ha fördjupning och dem som hoppas bli förströdda.

Läs även: Lars Åberg: Förortsspöket har jagat oss i femtio år

Mediet är budskapet, hävdade kanadensaren Marshall McLuhan, han som på 1960-talet också lanserade begreppet den globala byn, med en krympning av världen till följd av de nya medieteknologiernas spridning. En annan medieprofessor, amerikanen Todd Gitlin, menade senare, i Media unlimited (Metropolitan, 2001), att medierna blivit en ohejdbar flodvåg vars enda budskap låg i själva flödet. Om det plötsligt upphörde skulle vi inte veta hur vi skulle bete oss.

I dag då? Vem som helst kan bli hobbyjournalist. De sociala medierna har gjort gemene man till mediekritiker och sanningsspridare, äldre informationshierarkier har rivits och nya upprättats, med elit och populism som skällsord. Vi talar till och med olika språk i samma land och får färre gemensamma referenser.

Det är goda tider för pressmeddelandejournalistiken.

Där journalisterna pensionerats eller inte fått några nya jobb slinker kommunikatörerna in. Alla privata och offentliga verksamheter har budskap att kommunicera och anställer följaktligen folk för att sköta den sysslan. Åtskilliga av dem är före detta journalister som får bättre betalt i de nya rollerna. 

Reklamen är traditionellt journalistikens motsats och kommunikationen gråzonen däremellan. Organisationen Sveriges Kommunikatörer – som delar ut Stora kommunikationspriset – har 5 500 medlemmar, fast de som arbetar med extern och intern information hos företag och myndigheter är många fler. Ett så stort antal kommunala kommunikatörer har anställts – flera hundra i var och en av de tre största städerna – att de lokala nyhetsreportrarna helt försvinner i mängden.

Det är goda tider för pressmeddelandejournalistiken.

Kommer behovet av kommunikatörer ur en upplevelse av att människor inte har förtroende för själva verksamheten? Måste saker förklaras eller läggas till rätta för en allmänhet som inte längre förstår vad kommunen, myndigheten eller företaget håller på med? Eller cirkulerar så många felaktiga uppfattningar att de behöver justeras? 

Kommunikationsavdelningarna har svällt parallellt med den ökande produktionen av värdegrundsdokument med banala uppföranderegler. Detta skulle kunna ses som en sorts lågintensiv uppfostringskampanj, som inte visar något större förtroende för anställdas, kunders eller väljares förmåga att tänka själva.

Man bör se upp om journalistiken tenderar att glida in i det kommunikationsindustriella komplexet och om den hemska branschtermen content tillåts mala sönder de språkliga ambitionerna och förvandla dem till en deg att knåda tills alla smakämnen lämnat grundmaterialet.

Medan olika klyftor, ekonomiska, sociala, kulturella, ökar i samhället växer de etablerade delarna av det som kallas civilsamhället ihop med staten. Organisationer, föreningar, forskare, medier, kulturarbetare och andra knyts till staten och dess myndigheter genom omfattande bidragssystem, vars villkor präglas av tidsandan och de rådande åsiktsströmningarna hos dem som går igenom ansökningarna.

I föreskrifterna för det nya statliga mediestödet, beslutade den 30 mars i år, anges kriterier som ska uppfyllas för att nyhetsmedier ska kunna få stöd. Avgränsningar kan tyckas nödvändiga, men ger också myndigheten möjlighet att bedöma sådant som sanning och kvalitet. I 2§ heter det att ”nyhetsmedier som uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap ska inte anses ha ett redaktionellt innehåll av hög kvalitet”.

Så länge public service var licensfinansierat värjde jag mig mot dem som i likhet med Jan Guillou och Moderaterna talade om statstelevisionen, men nu när allt betalas över skatten är SVT, SR och UR de facto lika statliga som Folkhälsomyndigheten, Skolverket och Socialstyrelsen. Förändringen är existentiell snarare än marginell. Staten är inte neutral; det är därför det finns olika partier som vill ha makten över den.

Man bör se upp om journalistiken tenderar att glida in i det kommunikationsindustriella komplexet och om den hemska branschtermen content tillåts mala sönder de språkliga ambitionerna och förvandla dem till en deg att knåda tills alla smakämnen lämnat grundmaterialet. Drömmen om ett samhälle med sammanhållning och gemensamma värderingar kan också bära på fröet till samma samhälles upplösning.

Läs även: Brinkemo: De klankriminella bygger imperier via blodsband

Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död

LARS ÅBERG

Senior reporter

lars@bulletin.nu