Det vi behöver är en mindre ensidig och mer ödmjuk medkännande liberalism, som begriper sig bättre på människans behov av både individuell frihet och gemenskap.

Liberalismens framtid verkade lovande för trettio år sedan. Kalla kriget var slut och Berlinmurens fall ledde till kommunistregimernas sammanbrott i Östeuropa. Runt om i världen kollapsade såväl höger- som vänsterdiktaturerna och demokratin upplevde en makalös expansion i det som Samuel Huntington kallade ”demokratiseringens tredje våg”. Marknadsekonomin bredde ut sig även i kommunistländer som Kina och Vietnam, och de nationer som öppnade sig för globaliseringens impulser verkade gå en lysande tid till mötes.

Rojas: Vi behöver en mindre ensidig och mer ödmjuk liberalism, som ser människans behov av både individuell frihet och gemenskap.

Liberalismens kris beror på att vi blundade

Kolumnisten Mauricio Rojas om Donald Trumps väg till makten och varför slutet på hans presidentskap inte är slutet för populismen i USA: Trumps genombrott 2016 och hans fortsatta styrka kan förklaras av två sammanstrålande tendenser som också kommer att verka i framtiden. Den ena kommer från landets historia, den andra från globaliseringens och informationsrevolutionens inverkan.

Imorgon avslutas Donald Trumps presidentskap, men det kommer inte att betyda slutet på hans politiska roll och än mindre populismens slut i USA. Dess rötter och drivkrafter är alldeles för djupa för det och 74 miljoner röster garanterar att republikanen även fortsättningsvis kommer att spela en framträdande roll. Trumps genombrott 2016 och hans fortsatta styrka kan förklaras av två sammanstrålande tendenser som också kommer att verka i framtiden. Den ena kommer från landets historia, den andra från globaliseringens och informationsrevolutionens inverkan.

Rojas: Trumps genombrott 2016 och hans fortsatta styrka kan förklaras av två sammanstrålande tendenser som också kommer att verka i framtiden.

Trump och populismen i Amerika

Kolumnisten Mauricio Rojas skriver om hur det var att redan för 15 år sedan lyfta frågan om invandrade personers brottslighet: Att skriva något sådant var en fullständig skandal, i en tid då förekomsten av en dagstidning som Bulletin var otänkbar. Det var den stora mörkläggningens tid om invandringens problematiska följder.

För femton år sedan publicerade <a target="_blank" rel="noopener noreferrer" href="https://www.dn.se/debatt/kulturarv-ligger-bakom-invandrarnas-brottslighet/">DN Debatt</a> den av mina texter som i särklass skulle väcka mest uppståndelse. Temat var invandrarnas brottslighet och kontentan följande:

Kolumnisten Mauricio Rojas skriver om hur det var att för 15 år sedan lyfta frågan om invandrade personers brottslighet.

Bulletin behövs efter självplågeriets och mörkläggningens tid

Gästtext. Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, skriver om den nordiska välfärdsstatsmodellen och dess kollaps under 1990-talets krisår. I stället för den utlovade tryggheten fick svenska folket då uppleva en otrygghetschock utan like.

Daniel Barr, Pensionsmyndighetens generaldirektör, och Joakim Palme, professor i 
 statskunskap vid Uppsala universitet, skriver på <a target="_blank" rel="noopener noreferrer" href="https://www.dn.se/debatt/ingen-talar-om-att-sverige-inte-langre-ar-en-valfardsstat/">DN Debatt</a> (21/12) om vad de betraktar som en farlig urholkning av “den nordiska välfärdsstatsmodellen”, vilken “i kristider riskerar människors ekonomiska trygghet”. Kärnan i denna modell var “ett allomfattande socialförsäkringssystem med försäkringar mot sjukdom, arbetslöshet och ålderspensioner” baserat på inkomstbortfallsprincipen. 
 Som stöd för sina teser framför artikelförfattarna ett diagram som visar att inkomstbortfallsprincipen nådde sin kulmen vid 1980-talets mitt för att sedan gröpas ur. Den tiden skulle således representera den nordiska modellens idealtillstånd som vi borde sträva efter. Problemet med en sådan framställning är att den är helt historielös och bortser från landets dyrköpta erfarenheter från 1990-talets krisår, då denna så förträffliga modell kollapsade på grund av sina egna excesser. Decennierna som föregick 90-talets kris präglades av en unik expansion av de offentliga utgifterna, som vid 80-talets mitt nådde nivåer kring 65 procent av BNP. Det var denna expansion som gjorde Sverige, som fram till 60-talet inte skilde sig i detta avseende från andra västeuropeiska industriländer, till landet annorlunda. Det var glansdagarna för den svenska välfärdsmodellen baserad på omfattande offentliga monopol och inkomstbortfallsprincipen, men det skapade också förutsättningarna för dess annalkande sammanbrott. 
 Orsakssammanhanget bakom 90-talets kris är komplext, men de offentliga finansernas extrema sårbarhet spelade en nyckelroll i krisens dramatiska förlopp. När välfärdsstatens generösa trygghetslöften skulle infrias i form av transfereringar till både familjerna och de krisdrabbade företagen, då uppdagades det att den offentliga kassakistan var tom – precis som i sagan om Pomperipossa. I panik höjdes styrräntan till 500 procent i september 1992, men kronans devalvering kunde inte hejdas. Budgetunderskottet skenade iväg och den offentliga sektorn tvingades till drastiska personalminskningar mitt i en pågående arbetslöshetskris. I stället för den utlovade tryggheten fick svenska folket uppleva en otrygghetschock utan like. Sedan kom tillnyktringen, inte minst under Göran Perssons tid. Transfereringarna till företagen och hushållen minskades drastiskt från 32,6 procent av BNP år 1993 till 20,9 procent 2001. Enligt databasen vid Institutet för social forskning (Stockholms universitet) reducerades arbetslöshetsersättningen för en medelinkomsttagare från 75,7 procent av inkomstbortfallet år 1990 till 56,3 procent år 2000. Även sjukförsäkringen stramades åt. Med andra ord, krisen ledde till att inkomstbortfallsprincipen övergavs i syfte att skapa hållbara statsfinanser.

Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

I stället för den utlovade tryggheten fick svenska folket uppleva en otrygghetschock, skriver Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia. 