Storbritannien slits mellan ett politiskt etablissemang som försöker kontrollera debatten och en växande folklig rörelse som kräver yttrandefrihet, ansvar och rätten att tala öppet om landets utveckling. Detta skriver Paul Holmgren.

I morgon den 16 maj samlas människor återigen på Londons gator. Brittiska flaggor kommer vaja genom huvudstaden samtidigt som ropen om yttrandefrihet, nationell identitet och politiskt ansvar återigen ekar mellan byggnaderna i ett land som allt fler britter upplever håller på att förlora sig självt. 
 Men det mest anmärkningsvärda denna gång handlar inte om demonstrationen i sig. 
 Det handlar om hur premiärminister Keir Starmer väljer att bemöta den. 
 Istället för självrannsakan. Istället för öppen debatt. Istället för att fråga varför miljontals britter känner vrede, frustration och uppgivenhet, väljer regeringen en annan väg: stämpling, utestängning och kontroll. Bilden som nu sprids över sociala medier visar hur den belgiske parlamentarikern Filip Dewinter fått sitt brittiska inresetillstånd indraget med motiveringen att hans närvaro “inte anses vara till gagn för allmänheten”. Här talar vi alltså om en folkvald parlamentariker med hundratusentals väljare bakom sig. Detta är nivån som Storbritannien nu befinner sig på. 
 När argumenten tar slut börjar makten istället avgöra vem som ens får komma in i landet för att tala. 
 Och samtidigt fortsätter samma politiska etablissemang att låtsas som att den folkliga ilskan uppstått ur tomma luften. Storbritannien befinner sig i en djup kris. Landet har under många år präglats av: - massiv migration,

Folkuppror i Storbritannien. Foto: Chris Lawton, Unsplash

Holmgren: Storbritannien den 16 maj

USA har idag en säkerhetssyn där demografi, migration, ekonomi och geopolitik hänger ihop, medan Europa främst fokuserar på externa hot. Resultatet blir att Europa missar det största hotet – den egna svagheten. Detta skriver Paul Holmgren.

När man läser <a href="https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf">National Security Strategy of the United States 2025</a> framträder ett land som metodiskt kartlägger världen, identifierar drivkrafter och bygger en sammanhängande strategi där ekonomi, demografi, teknologi och militär makt binds ihop till en helhet.

USA har vapen, EU har byråkrater. Foto: DoD photo By Staff Sgt. Aaron Allmon, U.S. Air Force, Public Domain, via Wikimedia Commons

Holmgren: USA och EU i olika verkligheter

Svenska medier, framförallt TV4 och SVT, ger en klart vinklad och känslopåverkad framställning av Reform UK:s stora framgångar i Storbritannien. Detta är inte nytt, men tydligare än någonsin, skriver Paul Holmgren.

Fredagens rapportering om lokalvalen i Storbritannien visar ännu en gång varför förtroendet för stora delar av västerländska medier fortsätter att försvagas. Resultatet är tydligt, historiskt och politiskt sprängstoff. Reform UK går framåt med enorm kraft. Nigel Farage stärker sin position dramatiskt. Labour tappar hårt och de konservativa fortsätter sin nedgång. Miljontals britter skickar en tydlig signal om migration, kriminalitet, energipriser, ekonomi och ett växande avstånd mellan folket och det politiska etablissemanget.

Nigel Farage – Storbritanniens svar på Åkesson/Hitler. Foto: Laurie Noble, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons

Storseger för Reform UK i brittiska lokalvalen

Holmgren: ”Populistseger” i Storbritannien enligt media

Nyligen duckade Nooshi Dadgostar en fråga om en hårt arbetande taxichaufför. Istället påstod hon att ”de rika” är de största bidragstagarna. Här töjer hon sanningen till bristningsgränsen, skriver Paul Holmgren.

När Nooshi Dadgostar får <a href="https://youtu.be/eMgCIlYK5H0?si=lPmTzb9VmTfnhQnF&amp;t=3165">frågan om taxichauffören som arbetar fjorton timmar om dagen, kvällar och helger, och ändå upplever att systemet ger honom ett alltför svagt ekonomiskt övertag, uppstår ett avgörande ögonblick</a>. Frågan kräver ett svar som är konkret, hederligt och begripligt, eftersom den i sin kärna handlar om rättvisa, incitament och tilliten till hela samhällskontraktet.

”V” står inte för ”Verklighet”. Foto: Sollentuna, CC0, via Wikimedia Commons

Är verkligen de rika de största bidragstagarna? 