Islam spänner över ett mycket bredare spektrum än bara den förenklade uppdelningen mellan islam och islamism. Olika grader av religiös konservatism påverkar kultur, integration, kvinnosyn och relationen till det sekulära svenska samhället, skriver Paul Holmgren.

Debatten om islam fastnar ofta i två läger. Antingen beskrivs islam som enbart en privat religion, helt jämförbar med modern svensk kristendom, eller också framställs varje troende muslim som islamist. Båda perspektiven missar den verklighet människor faktiskt ser omkring sig. 
 Uppdelningen mellan islam och islamism är i grunden korrekt. Islamism beskriver den politiska dimension där religionen också ska forma staten och samhället. Den distinktionen är viktig, både av akademiska skäl och för att förstå olika former av religiös och politisk aktivism. Problemet är att verkligheten blir för förenklad när debatten stannar där, eftersom människor i vardagen möter ett mycket bredare spektrum av religiösa uttryck och värderingar. 
 För verkligheten består av ett spektrum. I ena änden finns den sekulära eller kulturella muslimen. Personen lever ungefär som majoriteten av svenskar. Religionen blir privat. Man arbetar, deltar i samhället, accepterar sekulär lagstiftning, uppskattar svensk kultur och vill att barnen ska lyckas i Sverige. Där uppstår sällan någon större konflikt. Svenskar bryr sig väldigt lite om vilken gud någon tillber i sitt hem. 
 Sedan kommer den konservativa nivån. Det är här många svenskar redan reagerar och känner ett avstånd. Religionen börjar då påverka familjestruktur, könsroller, social kontroll och synen på individens frihet. Döttrars beteende övervakas hårdare. Relationen mellan män och kvinnor förändras. Homosexualitet betraktas som syndfullt. Barn förväntas i högre grad gifta sig inom religionen. Familjens och kollektivets heder får större betydelse. Här börjar också sympatier för delar av sharia ibland synas, särskilt kring familjeliv, arv och social ordning. Samtidigt lever många konservativa muslimer fredligt och laglydigt. Det handlar därför inte om terrorism eller våld. Konflikten uppstår i stället kring värderingar och samhällssyn. 
 Och just där ligger kärnan i det svenska motståndet. 
 Sverige är ett av världens mest sekulära och individualistiska länder. Svensk kultur bygger på jämställdhet, personlig frihet och ett starkt skydd för individens rätt att själv forma sitt liv. När religiösa normer börjar begränsa dessa ideal uppstår också reaktionen, långt innan man når islamism eller jihadism. Därefter kommer islamismen, där religionen också blir ett politiskt projekt. Där räcker det inte längre att leva som muslim privat. Samhället ska också formas religiöst. Sekularismen betraktas som moraliskt svag och islams roll i det offentliga ska stärkas. 
 Längst ut finns jihadismen, där våld legitimeras för att försvara eller sprida denna ordning. 
 Det viktiga är att människor kan röra sig mellan dessa nivåer under livet. En person kan leva sekulärt i unga år och senare bli mer konservativ eller ideologiskt driven. Religion fungerar ofta just så. Den kan fördjupas, förändras och bli mer styrande över tid. Därför blir uppdelningen mellan islam och islamism för trubbig som beskrivning av det samhälle människor faktiskt möter i Europa. Den stora kulturella konflikten börjar långt tidigare än vid jihadismen och ofta långt tidigare än vid islamismen. Den börjar redan när religiös konservatism kolliderar med det sekulära svenska samhällets grundläggande värderingar. 
 Det är där den verkliga debatten finns.

Konflikten finns i vardagen. Foto: Raka Dwi Wicaksana, Unsplash

Självmordsbombaren är bara toppen på isberget

Holmgren: Islam behöver inte vara islamism för att vara ett problem

Svenska medier och public service väljer att vara tysta om den enorma Unite the Kingdom-manifestationen i London, där hundratusentals människor uttryckte oro över kriminalitet, otrygghet och samhällsutvecklingen i Storbritannien. Detta skriver Paul Holmgren.

I går fylldes Londons gator återigen av enorma människomassor under manifestationen ”Unite the Kingdom”, en rörelse som redan förra året samlade ett mycket stort folkligt stöd och som i år vuxit ytterligare i takt med att allt fler britter upplever att deras vardag förändrats på ett sätt som påverkar trygghet, sammanhållning och tilliten till det egna samhället. Människor reste från hela Storbritannien därför att de ville uttrycka frustration över kriminalitet, våld, social splittring och ett politiskt klimat där stora delar av etablissemanget enligt deras uppfattning konsekvent vägrar att ta deras oro på allvar.

Det gäller att fokusera på det väsentliga, så att folk distraheras från det VERKLIGT väsentliga. Foto: Boivie, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Fokus på Fröken Snusk medan Storbritannien brinner

Holmgren: Tyst från SVT om Unite the Kingdom

Storbritannien slits mellan ett politiskt etablissemang som försöker kontrollera debatten och en växande folklig rörelse som kräver yttrandefrihet, ansvar och rätten att tala öppet om landets utveckling. Detta skriver Paul Holmgren.

I morgon den 16 maj samlas människor återigen på Londons gator. Brittiska flaggor kommer vaja genom huvudstaden samtidigt som ropen om yttrandefrihet, nationell identitet och politiskt ansvar återigen ekar mellan byggnaderna i ett land som allt fler britter upplever håller på att förlora sig självt. 
 Men det mest anmärkningsvärda denna gång handlar inte om demonstrationen i sig. 
 Det handlar om hur premiärminister Keir Starmer väljer att bemöta den. 
 Istället för självrannsakan. Istället för öppen debatt. Istället för att fråga varför miljontals britter känner vrede, frustration och uppgivenhet, väljer regeringen en annan väg: stämpling, utestängning och kontroll. Bilden som nu sprids över sociala medier visar hur den belgiske parlamentarikern Filip Dewinter fått sitt brittiska inresetillstånd indraget med motiveringen att hans närvaro “inte anses vara till gagn för allmänheten”. Här talar vi alltså om en folkvald parlamentariker med hundratusentals väljare bakom sig. Detta är nivån som Storbritannien nu befinner sig på. 
 När argumenten tar slut börjar makten istället avgöra vem som ens får komma in i landet för att tala. 
 Och samtidigt fortsätter samma politiska etablissemang att låtsas som att den folkliga ilskan uppstått ur tomma luften. Storbritannien befinner sig i en djup kris. Landet har under många år präglats av: - massiv migration,

Folkuppror i Storbritannien. Foto: Chris Lawton, Unsplash

Holmgren: Storbritannien den 16 maj

USA har idag en säkerhetssyn där demografi, migration, ekonomi och geopolitik hänger ihop, medan Europa främst fokuserar på externa hot. Resultatet blir att Europa missar det största hotet – den egna svagheten. Detta skriver Paul Holmgren.

När man läser <a href="https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf">National Security Strategy of the United States 2025</a> framträder ett land som metodiskt kartlägger världen, identifierar drivkrafter och bygger en sammanhängande strategi där ekonomi, demografi, teknologi och militär makt binds ihop till en helhet.

USA har vapen, EU har byråkrater. Foto: DoD photo By Staff Sgt. Aaron Allmon, U.S. Air Force, Public Domain, via Wikimedia Commons