Krig är dåligt – men ibland är fred värre. Frågan har ställts på sin spets av Irankriget. Vissa påstår att krig aldrig är rätt, men de har sällan räknat på konsekvenserna, skriver Paul Holmgren.

Samtalet började enkelt, nästan reflexmässigt. “Det är förfärligt med kriget i Iran”, sa min vän. Jag höll med. Krig bär alltid lidande. Frågan är vad vi egentligen menar när vi säger det. Min vän lutade sig mot folkrätten, mot principen att våld mellan stater ska undvikas. Det låter självklart, nästan okontroversiellt. Samtidigt visade det sig snabbt att resonemanget saknade djupare förankring. Folkrätten blev en etikett, ett svar som markerar position snarare än förståelse. Jag valde en annan väg. Inte för att provocera, utan för att pröva gränserna för hans eget tänkande. Om ett land under decennier finansierar väpnade grupper, attackerar via ombud och öppet deklarerar sin vilja att utplåna en annan stat – pågår det då inte redan ett krig? Frågan landade inte i en tydlig motsägelse, utan i ett försiktigt medgivande. Kanske, sa han. Vi gick vidare. Om samma regim dessutom bygger kapacitet för kärnvapen, samtidigt som den uttrycker denna vilja, vad återstår då? Väntar man tills hotet realiseras fullt ut, eller agerar man innan det når en punkt där inget längre går att stoppa? Här började resonemanget skifta. Inte för att övertygelse plötsligt uppstod, utan för att verkligheten trängde sig på. Ett kärnvapenkrig låter sig inte bemötas i efterhand. Samtalet tog sedan en annan riktning, bort från juridik och in i moralens mer obekväma terräng. Vi talade om det iranska folket. Om årtionden av förtryck, avrättningar, fängslanden, kvinnor som berövats grundläggande friheter, oppositionella som tystats. Ingen invändning kom här. Lidandet var verkligt, omfattande och långvarigt. Då ställde jag den fråga som förändrade samtalet. Om ett ingripande, i ett hypotetiskt scenario, skulle kunna avlägsna denna regim utan att kosta några civila liv och samtidigt befria ett helt folk från förtryck – vore det då rätt? Svaret kom direkt. Ja. Vi justerade scenariot. Om det istället kostade hundra soldaters liv, men räddade tusentals människor från framtida lidande, år efter år – hur skulle det vägas? Nu blev svaret mer eftertänksamt, men riktningen bestod. Ja, det skulle kunna vara försvarbart. Här framträder något viktigt. Den moraliska hållningen är inte absolut. Den innehåller en implicit kalkyl. En gräns där kostnad och utfall vägs mot varandra. Min vän, som inledde i principer, landade i konsekvenser. Detta är kärnan. Moral handlar inte enbart om att undvika handlingar som orsakar lidande. Den handlar också om att förhålla sig till det lidande som följer av att inte agera. Passivitet framstår ofta som det säkra valet, men i många fall innebär den ett accepterande av ett pågående och framtida lidande. När en regim systematiskt förtrycker sitt folk, exporterar våld och samtidigt bygger kapacitet för ännu större förstörelse, uppstår en punkt där frånvaro av handling i sig får moraliska konsekvenser. Det innebär inte att varje intervention är rätt. Historien visar hur felbedömningar kan leda till katastrof. Osäkerheten är verklig och måste tas på allvar. Just därför kräver sådana beslut en nykter analys av sannolikhet, konsekvenser och alternativ. Men osäkerhet upphäver inte ansvar. Den förändrar dess natur. Det avgörande blir därför inte om kostnader existerar, utan hur dessa kostnader förhåller sig till det lidande som annars ackumuleras över tid. Ett samhälle som varje år producerar förtryck, våld och död skapar ett kontinuerligt moraliskt underskott. Frågan är när detta underskott blir så stort att även riskfyllda handlingar framstår som det mer ansvarstagande alternativet. Samtalet med min vän slutade där det borde börja. Inte i ett färdigt svar, utan i en insikt: att fred som princip saknar värde om den i praktiken innebär att lidande tillåts fortgå utan gräns. Att handling och passivitet båda bär konsekvenser. Och att moral, när den prövas på allvar, sällan erbjuder enkla vägar. Det är först när vi vågar väga dessa konsekvenser som vi närmar oss något som liknar ansvar.

Den dagen, den sorgen! Foto: AtomCentral, Public domain, via Wikimedia Commons

Vad vi än gör eller inte gör så är konsekvenser oundvikliga

Holmgren: Iran – Den omoraliska passiviteten

Världen står inför ett avgörande strategiskt skifte om den iranska regimen faller, vilket i grunden skulle förändra den globala maktbalansen. Tyvärr missar särskilt Europa detta på grund av kortsiktig ekonomisk oro. Detta skriver Paul Holmgren.

I analysen av kriget mellan USA, Israel och Iran framträder en avgörande skillnad mellan två sätt att förstå vad som faktiskt sker, där det ena perspektivet utgår från känslor och politiska positioner medan det andra bygger på fakta, resultat och historiska jämförelser som ger en djupare och mer hållbar förståelse. Victor Davis Hanson visar med stor tydlighet vad som händer när man studerar verkligheten istället för att reagera på rubriker.

Ett nytt Mellanöstern kan vara närmare än vi tror. Foto: Lena Taranenko, Unsplash

Hur skulle världen se ut med ett fredligt, demokratiskt och välmående Iran? Snart kan vi få svaret

Holmgren: Vi räknar kronor vid pumpen medan världen förändras i grunden

Etablerad journalistik låter allt oftare politiska preferenser styra verklighetsanalysen. Ett bra exempel är den amerikanske proffstyckaren Thomas Friedman och hans öppna formulering om hur han vill att Trump misslyckas i Iran. Detta skriver Paul Holmgren.

Det finns ögonblick då en hel yrkeskår blottar sin verkliga drivkraft, och just nu bevittnar vi ett sådant ögonblick i realtid. En av de mest etablerade rösterna på The New York Times, Thomas Friedman, formulerar öppet en inre konflikt som säger mer om journalistikens tillstånd än tusen analyser av medielandskapet någonsin kan göra. Han skriver:

Om man måste välja mellan pest och kolera så bör man välja kolera, det är mindre dåligt. Foto:  Chatham House, London, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

Är Trump verkligen värre än mullorna? 

Holmgren: Journalistiken väljer sida – och vet att den kommer undan med det

<div>Irans militära kapacitet har slagits ut och en omfattande ekonomisk blockad riktas mot landets oljeexport. Kriget rör sig i en riktning där frågan är när (inte hur) avgörandet kommer. Detta skriver Paul Holmgren.</div>

Donald Trump har byggt sin politiska stil på kraftfulla budskap och snabba utspel, medan sammanhängande och pedagogiska lägesbeskrivningar sällan står i centrum. Detta gör att den strategiska helhetsbilden ofta framstår som splittrad för en bred publik. När Amir Avivi, brigadgeneral och grundare av Israel Defense and Security Forum, redogör för utvecklingen framträder en annan precision där varje steg i kriget sätts in i ett tydligt sammanhang och där helheten får en skärpa som saknar motsvarighet i den breda debatten.

Den iranska revolutionen 1979 – 2026? Foto: President.az, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Donald Trump drar åt snaran kring mullorna