Hur vi än vrider oss så har vi rumpan bak. När solen skiner och vinden blåser får vi för mycket energi, och när den inte gör det får vi för lite. Detta skriver civilingenjör Paul Holmgren.

Vi har fått höra att sol och vind är framtidens energikällor, att de både ska rädda klimatet och ge billig el. Men den som sätter sig ned med de grundläggande siffrorna upptäcker snabbt att hela idén bygger på en ekvation som inte går att lösa. Det handlar inte om politik, utan om fysik – om realiteter som ingen partislogan eller klimatmål i världen kan trolla bort. Ett modernt land behöver el dygnet runt, året om, inte bara när vädret råkar samarbeta eller när solen skiner lagom mycket i mediernas visioner.

Hoppet är det sista som överger mänskligheten – solpanelsinstallation i vinterlandet Sverige. Foto: Martina Holmberg / TT

Sol, vind och vatten / Höga berg och djupa hav / Det är mina drömmar vävda av

Holmgren: Den gröna energi-ekvationen går aldrig ihop

Kristdemokraterna gör rätt som driver burkaförbudet. Det handlar om kvinnors och barns frihet och trygghet. Förbudet är en välbehövlig attack på ett system som hotar vår samhälleliga gemenskap. Detta skriver Paul Holmgren.

Det finns få symboler som säger så mycket om ett samhälle som synen på ansiktet. Ansiktet är inte bara en kroppslig detalj, utan själva uttrycket för det mänskliga mötet – där tillit, ansvar och jämlikhet får sin form. Den som visar sitt ansikte säger: ”Jag står för vem jag är”. Den som döljer det, säger: ”Jag deltar inte i samma gemenskap”.

Vilken kvinna skulle klä sig så här frivilligt? Foto: Ahmad Massoud / TT

Holmgren: Ansiktet som symbol för frihet

”Sexhundratusen kronor i återvandringsbidrag! Sådant slöseri!” Tvärtom, visar Paul Holmgren, det är långt billigare än alternativet. Återvandringsbidraget lönar sig på mindre än ett år.

Sverige står vid ett vägskäl. Vi bär idag en strukturell arbetslöshet som i hög grad koncentreras till grupper som inte kommit in på arbetsmarknaden. Frågan är inte bara moralisk, den är också matematisk: vad kostar långvarigt bidragsberoende – och hur står det sig mot en engångsersättning för frivillig återvandring?

Återvandringsbidrag är en investering, inte en kostnad. Foto: Janerik Henriksson/TT

600 000 kr i återvandringsbidrag är billigt

Holmgren: När siffrorna talar – återvandring som samhällsekonomiskt ansvar

Friheten i ett demokratiskt samhälle förutsätter kunskap och ansvar. Okunskap, förenklade löften och medielogik urholkar folkstyret och rösträtten riskerar att bli en rätt utan plikt. Detta skriver Paul Holmgren.

Demokratin vilar på en idé som alla hyllar men få orkar bära: att friheten kräver ansvar. Rösträtten har blivit ett självklart privilegium, men den borde i grunden vara en skyldighet – att tänka, att förstå, att söka sanningen. För utan kunskap blir demokratin inte ett uttryck för folkets vilja, utan för folkets okunskap. 
 Vi lever i en tid där allt finns tillgängligt, men där få orkar gräva. Där samtalet förkortas till rubriker, och där det som kräver eftertanke snabbt förlorar sin publik. Den som bara tar del av mainstreammedias översiktliga rapportering – oavsett politisk färg – riskerar att missa hela strukturen bakom. Politik handlar inte om dagsnyheter, utan om idéer, principer och konsekvenser över tid. Att förstå det är en demokratisk plikt. Redan Platon varnade för att när folket saknar insikt väljer de inte den klokaste ledaren, utan den mest underhållande. I vår tid har den faran flyttat in i varje skärm. Den som behärskar medielogiken behärskar också den politiska perceptionen. Och i ett samhälle där många röstar utan att veta hur staten fungerar, vad partierna egentligen står för, eller vad ideologierna byggt och förstört – där kan demokratin lätt bli sitt eget förklädda hot. 
 Ett färskt exempel är borgmästarvalet i New York, där Zohran Mamdani segrade med löften om fria bussar, fri barnomsorg och gratis måltider – en katalog av generositet utan täckning. Det är lockande för den som kämpar ekonomiskt, men ekonomiskt ohållbart. Någon måste alltid betala. Att människor röstar på det som låter mest generöst snarare än det som är genomförbart är inget tecken på solidaritet – det är ett tecken på politisk analfabetism. Och det är farligt. För varje gång ett folk belönar den som lovar mest i stället för den som talar sanning, dör demokratin en smula. Kommunismen föddes ur drömmen om rättvisa, men slutade i kontroll, fattigdom och skräck. Miljontals människor offrades för jämlikhetens illusion. Men även socialismen i mildare form har ofta underskattat frihetens ekonomiska grund – att välstånd kräver ansvar, risk och individuellt initiativ. Det krävs kunskap för att se dessa mönster, för att förstå varför vissa system skapar blomstring och andra förfall. 
 Ett folk som inte förstår sitt samhälles konstruktion kan inte försvara det. De som inte vet hur demokratin fungerar, vet inte heller när den monteras ned. Därför bör vi ställa krav – inte på vem som får rösta, men på att alla tar sin roll på allvar. Kunskap är ingen elitistisk lyx, den är demokratins syre. Detta handlar inte om att välja sida, utan om att välja medvetenhet. Den som söker sanningen, även när den stör den egna världsbilden, är demokratins ryggrad. Kanske borde vi alla se rösträtten som något man förtjänar på nytt varje dag – genom att läsa, ifrågasätta, förstå. 
 För det är inte de som styr som avgör demokratins öde. Det är de som röstar – och hur mycket de egentligen vet.

En socialist vid makten – vad kan gå fel? Foto: Richard Drew / TT