SD-bråket om svenskhet handlar egentligen inte om vem som kan bli svensk. Den verkliga frågan gäller den historiska befolkningens framtid, och den borde alla partier svara på, skriver Paul Holmgren.

Richard Jomshof och Mattias Karlsson har öppnat en principiell debatt om Sveriges framtid. Jimmie Åkesson svarar med att diskutera vem som kan bli svensk. Men bakom ordväxlingen finns en större fråga om kultur, historia och befolkningens kontinuitet. Den angår samtliga svenska partier. I en <a href="https://www.expressen.se/debatt/debatt-sd-ledaren-uttalar-sig-i-braket-om-svenskhet/">debattartikel i Expressen</a> den 30 oktober ger sig Jimmie Åkesson in i Sverigedemokraternas interna diskussion om svenskhet. Han resonerar kring nationell tillhörighet, medborgarskap och möjligheten för människor med utländsk härkomst att bli svenska genom assimilation. Det är en relevant diskussion, men Richard Jomshofs ursprungliga uttalande väcker en annan och betydligt mer långsiktig fråga. Han skriver att det finns ett värde i att det historiska svenska folket fortsätter att utgöra majoriteten i Sverige även i framtiden.

Jimmie Åkesson har gått in i SD:s interna debatt om svenskhet. Foto: Privat/Politikerveckan Almedalen, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

SD:s strid om svenskhet väcker en fråga som alla partier borde besvara

Holmgren: Åkesson svarar på fel fråga om svenskheten

Mohamed Abdukardir Ali kryssade sig in i riksdagen trots skulder och en bristfällig kandidatprövning. Nu måste Nooshi Dadgostar förklara vilka krav Vänsterpartiet egentligen ställer på sina folkvalda, skriver Paul Holmgren.

Det finns 349 platser i Sveriges riksdag. De som får förtroendet att inta dem deltar i beslut om våra skatter, vårt försvar, sjukvården, pensionerna, skolan, kriminalpolitiken, biståndspolitiken och de lagar som formar Sverige. Ett större folkvalt förtroende är svårt att föreställa sig. Därför väcker historien om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali en fråga som är betydligt större än honom själv: vilka krav har svenska folket rätt att ställa på partierna när de väljer människor som kan hamna i Sveriges högsta beslutande församling? Ali stod på nionde plats på Vänsterpartiets riksdagslista i Dalarna. Med 648 personröster passerade han personvalsspärren och tog partiets mandat. Hur dessa personröster mobiliserades har därefter blivit föremål för frågor och en utredning om misstänkt valfusk. Ali har själv uppgett att han inte är delgiven misstanke om brott. Därför ska ingen skuld slås fast. Men händelsen visar vilken betydelse partiernas kandidatprövning får: när ett namn väl står på valsedeln kan personröster föra kandidaten förbi partiets egen rangordning och hela vägen in i Sveriges riksdag.

Partiledaren Nooshi Dadgostar bär det yttersta ansvaret för vem Vänsterpartiet släpper in i riksdagen, menar Paul Holmgren. Foto: Privat / Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Partiet måste kunna försvara varför han ansågs kvalificerad för riksdagen

Holmgren: Vänsterpartiets problem är större än Mohamed Ali

Artificiell intelligens har börjat lösa avancerad matematik på expertnivå. Då kan de tryggaste jobben bli de som kräver en människa av kött och blod, och det kan rubba argumentet för omfattande invandring, skriver Paul Holmgren.

I SVT:s Aktuellt berättade KTH-professorn Svante Linusson om något som borde få fler än matematiker att spetsa öronen. Artificiell intelligens har på kort tid tagit stora kliv inom avancerad matematik och börjat lösa problem på en nivå som tidigare krävde mänsklig expertis. Det är en tydlig symbol för vad som håller på att hända. Matematikern har länge hört till arbetsmarknadens intellektuella elit. En doktorsexamen från KTH, Cambridge eller Harvard kräver år av studier och en förmåga att röra sig i abstrakta världar där de flesta av oss tappar orienteringen redan vid första ekvationen. Nu kliver AI in genom dörren. Den behöver ingen doktorandtjänst, inget forskningsanslag och ingen kaffepaus. Den arbetar dygnet runt och utvecklas snabbt. När AI dessutom används för att utveckla nästa generation AI uppstår en svindlande tanke: intelligensen blir ett verktyg för att bygga mer intelligens.

När AI tar över allt fler kunskapsjobb kan omsorgen bli framtidens trygga yrke, menar Paul Holmgren. Foto: Pexels/Privat

Höj lön och status i omsorgen, så kan akademikerna bli framtidens arbetskraftsreserv.

Holmgren: När AI tar matematikerns jobb får hen ta hand om mormor

Frankrikes upplopp handlar om mer än underfinansierade skolor. Ändå väljer svenska medier en förenklad förklaring och missar frågan om vilka som använder protesterna för att angripa staten, skriver Paul Holmgren.

Frankrike har just visat Europa något betydligt större än en studentprotest. Stadshus angrips, butiker plundras, bilar brinner och polis attackeras. Omkring 550 000 deltog den 17 oktober enligt inrikesminister Laurent Nuñez. Merparten demonstrerade fredligt. Samtidigt greps omkring 2 400 och hundratals poliser, gendarmer och brandmän skadades. President Emmanuel Macron talade dagen efter om ”insurrectionist elements from the radical far left, joined by numerous criminals” och människor som försökt ”bring down the Republic”. Svenska mediekonsumenter möts ändå av en märkligt begränsad förklaringsmodell. SVT beskriver protesternas bakgrund genom resursbrist i skolorna, bristande finansiering och dåliga utbildningsförhållanden. Det är relevant eftersom protesterna började där. BBC kallar lördagens jättedemonstrationer ”largely peaceful”, samtidigt som den egna rapporteringen visar plundring, sönderslagna byggnader och ett stadshus i Limoges i brand. En majoritet kan demonstrera fredligt medan en minoritet skapar ett nationellt säkerhetsproblem. Journalistiken börjar på allvar först med den avgörande frågan: Vilka använder demonstrationen för att plundra, bränna och angripa staten – och vad vill de?

Plundrad och brandskadad butik i Paris dagen efter lördagens demonstrationer, som samlade omkring 550 000 människor i Frankrike. Foto: Privat/Guallendra, CC0.

550 000 demonstrerade – men vilka plundrade, brände och angrep staten?