Nyligen duckade Nooshi Dadgostar en fråga om en hårt arbetande taxichaufför. Istället påstod hon att ”de rika” är de största bidragstagarna. Här töjer hon sanningen till bristningsgränsen, skriver Paul Holmgren.

När Nooshi Dadgostar får <a href="https://youtu.be/eMgCIlYK5H0?si=lPmTzb9VmTfnhQnF&amp;t=3165">frågan om taxichauffören som arbetar fjorton timmar om dagen, kvällar och helger, och ändå upplever att systemet ger honom ett alltför svagt ekonomiskt övertag, uppstår ett avgörande ögonblick</a>. Frågan kräver ett svar som är konkret, hederligt och begripligt, eftersom den i sin kärna handlar om rättvisa, incitament och tilliten till hela samhällskontraktet.

”V” står inte för ”Verklighet”. Foto: Sollentuna, CC0, via Wikimedia Commons

Är verkligen de rika de största bidragstagarna? 

Holmgren: Dadgostar vs. matematik

Enligt vissa studier kommer Sverige att ha 30 procent muslimer år 2050. Om så är fallet lär Sverige ha passerat en brytpunkt med enorma och oåterkalleliga konsekvenser, skriver Paul Holmgren.

2050 ligger runt hörnet. Ett barn som börjar skolan i dag möter detta Sverige som vuxen, och det är därför frågan om 30 procent muslimer måste behandlas som en konkret riskanalys och inte som en avlägsen framtidsbild som man kan skjuta framför sig. 
 Siffran kommer inte ur fantasin. Pew Research Center har i ett högscenario beräknat att Sverige kan nå 30,6 procent muslimer år 2050 vid fortsatt hög migration, och det gör att just denna nivå blir relevant att stanna upp vid, eftersom den visar vad som händer när de mönster vi redan ser i dag förstoras till en nivå där de påverkar hela samhällsstrukturen. Det avgörande är koncentrationen. Trettio procent i riket betyder inte trettio procent överallt, utan det innebär kommuner, stadsdelar och skolor där andelen kan ligga på 50, 60 eller 70 procent, och det är i dessa miljöer som normbärandet flyttar från den tidigare majoriteten till den nya och där vardagen börjar formas av andra referenser än de som länge har präglat Sverige. 
 Då förändras politiken. Kommuner med sådana majoriteter får andra frågor, andra krav och andra hänsyn, och frågor om religionens plats, könsseparation, religiösa skolor, familjenormer och i förlängningen även rättsliga principer med religiös koppling får en helt annan tyngd, inte genom ett plötsligt systemskifte utan genom en rad beslut där varje enskilt steg framstår som rimligt men där helheten rör sig i en ny riktning. Det är så parallella system växer fram, först som social norm, sedan som informell ordning och därefter som politiskt tryck, och i det läget finns svensk lag kvar på papperet samtidigt som vardagen i allt större utsträckning börjar styras av andra lojaliteter som familj, klan, religion och grupp. 
 Lärare, socialsekreterare, poliser och journalister väger redan i dag sina ord i vissa miljöer, och vid en utveckling mot trettio procent kommer de att väga dem ännu mer, vilket gör att det offentliga samtalet blir trängre och att frågor som redan nu upplevs som känsliga blir ännu svårare att tala öppet om, trots att just dessa frågor blir mer avgörande för samhällets utveckling. Där ligger en av de största farorna, eftersom ett samhälle som gradvis förlorar sitt språk för att beskriva problem också förlorar sin förmåga att hantera dem. 
 Arbetsmarknaden visar den ekonomiska kärnan i detta. SCB redovisade i oktober 2025 en arbetslöshet på 12,1 procent bland utrikes födda, jämfört med 3,4 procent bland inrikes födda, och även om utrikes född inte är samma sak som muslim visar siffran ett tydligt integrationsmönster som blir avgörande när gruppen växer, eftersom svag arbetsmarknadsanknytning i större skala innebär lägre skattebas, högre bidragskostnader och ett växande tryck på hela välfärdssystemet. 
 Jämställdheten påverkas djupast i vardagen, där normer kring familj, könsroller och kvinnors frihet formar livet långt innan lagar gör det, och i områden där mer traditionella normsystem får starkare fäste uppstår en verklighet där kvinnors självständighet begränsas, där social kontroll ökar och där flickors livsval i praktiken formas av andra förväntningar än de som länge varit grundläggande i Sverige. Detta innebär en rörelse bort från det samhälle som har byggts upp under lång tid, där individens frihet och kvinnans självständighet har varit centrala principer. 
 Sedan kommer utflyttningen. När områden förändras snabbt väljer många ur den tidigare majoriteten att flytta, och detta sker inte av ideologiska skäl utan som ett rationellt beslut kring trygghet, skolor och livsvillkor, vilket i sin tur förstärker koncentrationen ytterligare och driver utvecklingen snabbare i samma riktning. 
 Till slut får Sverige flera samhällen inom samma land, där skillnaderna inte bara handlar om bakgrund utan om hur skolor fungerar, vilka normer som styr vardagen, vilka lojaliteter som väger tyngst och hur man ser på relationen mellan individ, stat, religion och familj, och där dessa skillnader blir så tydliga att de formar människors livschanser beroende på var i landet de bor. Trettio procent är därför en brytpunkt, och det är inte vilken brytpunkt som helst utan en brytpunkt som ligger runt hörnet, i ett tidsperspektiv som redan påverkar de beslut som fattas i dag, i politiken, i skolan, i bostadsområden och i hur människor väljer att leva sina liv , och just därför blir frågan om denna utveckling inte en teoretisk diskussion utan en konkret verklighet som kräver klarsyn, mod och en vilja att förstå konsekvenserna innan de fullt ut har slagit igenom.

”Islamiska republiken Sverige, Walla!” Foto:  Vladikuzasnij, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Holmgren: Islamisering – Trettio procent blir brytpunkten

Dagens nyheters val av Edvin Törnblom som programledare för partiledarutfrågningar skadeskjuter direkt trovärdigheten, då programledaren öppet uttryckt politiska sympatier och deltagit i scenframträdanden riktade mot enskilda politiker. Detta skriver Paul Holmgren.

Dagens Nyheter tar på sig en av demokratins tyngsta uppgifter när partiledare ska granskas inför ett val, en uppgift som kräver disciplin, metodisk stringens och ett förtroende som bär hela vägen från första fråga till sista svar, där varje väljare ska kunna känna att bilden som ges är klar, jämförbar och rättvis.

Vanligtvis brukar DN vara lite bättre på att dölja sin partiskhet. Foto: Eric Luth (WMSE), CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / Jonatan Svensson Glad, CC BY-SA 2.0, via Wikimeda Commons

Dagens nyheter anställer bocken som trädgårdsmästare

Holmgren: När DN gör show av demokratin

Det politiska språket i USA har förskjutits från saklig oenighet till moralisk konflikt, och motståndare beskrivs som existentiella hot. Denna retorik skapar ett klimat där våld blir tänkbart även utan direkta uppmaningar, skriver Paul Holmgren.

Donald Trump har på kort tid utsatts för tre allvarliga attentat eller säkerhetsincidenter: skjutningen i Pennsylvania 2024, den beväpnade mannen vid golfbanan i Florida samma år, och nu den väpnade attacken i samband med White House Correspondents’ Dinner 2026. Den senaste händelsen beskrivs som ännu en påminnelse om sårbarheten i skyddet kring Trump, mindre än två år efter två mordförsök under valrörelsen.

Ord är inte våld, men de kan leda till våld. Foto: Julien L, Unsplash

Om Donald Trump jämförs med Hitler är det inte konstigt om någon tar liknelsen på allvar