Magdalena Andersson utropade en ny inriktning för Sverige efter valet. Två månader senare har Socialdemokraterna fortfarande inget regeringsdugligt alternativ, och i stället anklagas andra partier för svek, skriver Paul Holmgren.

Det började med en tårta och en partiledning som firade ett historiskt svagt valresultat som en seger. Socialdemokraterna hade tillsammans med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlat 176 mandat, mot motståndarnas 173, och Magdalena Andersson förklarade att svenska folket hade valt en ny inriktning. Vad denna riktning egentligen innebar förblev höljt i dunkel, men partisekreteraren Tobias Baudin var desto tydligare med vem som borde erkänna sig besegrad. Ulf Kristersson förväntades förstå sitt nederlag och lämna vägen fri till Rosenbad. Två månader senare har segertårtan sannolikt blivit tämligen svårsmält. Magdalena Andersson hade fyra år på sig att förbereda ett regeringsdugligt alternativ, undersöka samarbetspartiernas krav och formulera den politik som skulle förena dem. När hon väl fick sitt sonderingsuppdrag lyckades hon samla stödet från sitt eget parti, medan de övriga stod fast vid sina respektive villkor. Den omtalade nya inriktningen visade sig vara en färdplan där Centerpartiet ville mot mitten, Vänsterpartiet krävde regeringsinflytande och Socialdemokraterna framför allt ville till Rosenbad.

Magdalena Andersson (S) har ännu inte lyckats samla ett regeringsdugligt alternativ, menar Paul Holmgren. Foto: Privat/Socialdemokraterna

Magdalena Andersson (S) anklagar andra för svek men saknar en egen färdplan

Holmgren: Är det någon som känner till ”den nya riktningen”?

Abdul El-Sayeds väg till den amerikanska senaten väcker en gammal fråga: hur ska en öppen demokrati skydda sig mot antidemokratiskt inflytande utan att överge sina egna principer, skriver Paul Holmgren.

Abdul El-Sayeds politiska framgång i Michigan väcker en principiell fråga: Hur ska en öppen demokrati skydda sig mot antidemokratiska rörelsers inflytande när samma demokratiska friheter ger dessa rörelser möjlighet att söka politisk makt? Demokratins största styrka är samtidigt dess mest svårhanterliga sårbarhet. Den bygger på människors rätt att organisera sig, uttrycka sina övertygelser och genom fria val påverka samhällets framtid. Men vad händer om personer eller organisationer som ytterst eftersträvar en samhällsordning med begränsad religionsfrihet, inskränkt yttrandefrihet eller religiöst grundad lagstiftning använder demokratins egna institutioner för att vinna politiskt inflytande? Frågan är historiskt välbekant. Redan på 1930-talet utvecklade rättsvetaren Karl Loewenstein begreppet militant demokrati, mot bakgrund av Weimarrepublikens sammanbrott. Hans centrala fråga var hur demokratin skulle kunna försvara sig mot krafter som använde dess friheter för att avskaffa dem.

Abdul El-Sayed har tagit plats i den amerikanska senaten. Paul Holmgren menar att hans framgång väcker en principiell fråga. Foto: Privat/Conlan Houston, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Granskning av makthavares lojaliteter är nödvändig, men släktskap får aldrig bli bevis

Holmgren: Abdul El-Sayed visar demokratins svåraste dilemma

Mellanårsvalet blev ett historiskt nederlag för Trump. Stigande levnadskostnader, kriget mot Iran och en ledarstil som stöter bort väljare förklarar raset, men America First kan mycket väl överleva Trump själv, skriver Paul Holmgren.

Mellanårsvalet den 3 november 2026 blev ett historiskt nederlag för Donald Trump och republikanerna. Demokraterna erövrade majoriteten i både representanthuset och senaten, tog minst sju republikanska senatsmandat och vann över två dussin platser i representanthuset. Ännu mer anmärkningsvärt var genombrotten i delstater som under årtionden betraktats som republikanska fästen. Hur kunde den politiska rörelse som för knappt två år sedan återförde Trump till Vita huset förlora så mycket mark på så kort tid? Valresultatets geografiska omfattning säger mycket. I Kansas vann demokraten Adam Hamilton ett senatsmandat för första gången sedan 1932. I Texas besegrade James Talarico republikanen Ken Paxton och bröt en 38-årig republikansk dominans. I South Carolina vann Annie Andrews, vilket innebar delstatens första demokratiska senatsseger sedan 1998. Demokraterna tog dessutom republikanska mandat i Iowa, Ohio och North Carolina. Även guvernörsvalen i bland annat Texas, Iowa och Ohio gick demokraternas väg. Det handlar om en politisk förskjutning långt utanför demokraternas traditionella väljarområden. Republikanernas röstandel försämrades jämfört med presidentvalet 2024 i nästan samtliga undersökta counties, med en genomsnittlig tillbakagång på omkring åtta procentenheter. Det är en omfattning som pekar mot ett nationellt missnöje snarare än lokala valmisslyckanden.

Donald Trump har haft svårt att förklara politikens kortsiktiga kostnader för väljarna, menar Paul Holmgren. Foto: Privat/Wikimedia Commons

Trump har inte förklarat varför hans politik kostar innan den lönar sig

Holmgren: Trump – upp som en sol, ner som en pannkaka

När Elisabeth Thand Ringqvist nu har röstats ned står regeringsfrågan inför ett avgörande. Centerpartiet har större möjligheter att genomföra borgerlig politik med Tidöpartierna än med vänstern, och nya signaler från SD kan förändra läget, skriver Paul Holmgren.

Som väntat har riksdagen röstat ned Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister. Hennes försök att samla en mittenregering har därmed nått vägs ände, och nu går uppdraget att finna en fungerande regeringslösning vidare till Ulf Kristersson. Han har en vecka på sig att undersöka förutsättningarna för ett nytt regeringsunderlag. Det är under dessa dagar som Sveriges politiska framtid kan komma att avgöras. Omröstningen blev framför allt ett kvitto på de motsättningar som präglar svensk politik. Centerpartiets tänkta regeringsalternativ, med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna, saknade tillräcklig politisk förankring. Samtidigt kvarstår den större frågan om hur en regering ska kunna bildas som förenar parlamentarisk stabilitet med förmågan att genomföra en sammanhängande politik. Centerpartiet har här en avgörande roll. Partiet beskriver sig självt som borgerligt, med en politisk tradition som värnar företagande, decentralisering, marknadsekonomi och individuellt ansvar. I dessa frågor finns en tydlig politisk närhet till Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Ett samarbete med Tidöpartierna skulle därför kunna ge Centerpartiet betydligt större möjligheter att förverkliga sitt eget politiska program än ett regeringsunderlag där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får ett avgörande inflytande.

Centerpartiet borde välja Tidöpartierna, menar Paul Holmgren. Foto: Privat/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

C borde inse att partiets borgerliga politik genomförs bäst i samarbete med Tidöpartierna