Bomberna faller över Iran, men folket jublar. Tyvärr finns det många i väst som inte delar deras glädje över förtryckets fall, och det handlar ofta om erfarna statsmän som borde veta bättre, skriver Paul Holmgren.

När bilderna från Teheran sprids över världen och människor dansar på gatorna med en frenesi som bara kan uppstå när ett kollektivt tryck äntligen släpper, då hör jag en gammal låt i bakhuvudet, Dancing in the Street. Det är den klassiska Motown-låten som fick nytt liv när Mick Jagger och David Bowie tolkade den tillsammans, en sång som i årtionden har stått för gemenskap, upprorisk glädje och den där enkla men kraftfulla känslan av att människor som samlas i takt också upptäcker sin styrka.

Alla revolutioner behöver ett bra soundtrack. Foto: Hamid Nadimi, Public Domain / Anonym, Fair Use, båda Wikimedia Commons

Holmgren: Dancing in the Street – Förtryckets era möter folkets rytm

EU:s ”Democracy Shield” presenteras som ett skydd mot desinformation och hybridpåverkan. I praktiken etablerar det en ny maktarkitektur för kontroll över det politiska samtalet inom unionen. Detta skriver Paul Holmgren.

EU-kommissionens satsning ”Democracy Shield” presenteras som ett försvar av valprocesser mot desinformation, hybridkrig och AI-manipulation. Initiativet beskrivs som ett skydd för demokratins integritet i en tid av geopolitisk osäkerhet.

En sköld FÖR demokratin eller en sköld MOT demokratin? 

Holmgren: Democracy Shield – en ny maktarkitektur i EU

Den strategiska och moraliska komplexiteten kring ett iranskt regimskifte är enorm. Två risker måste balanseras: faran med militära interventioner i Mellanöstern och faran i att låta en terrorregim skaffa kärnvapen. Detta skriver Paul Holmgren.

Debatten om Iran har blivit så låst att det nästan uppfattas som förbjudet att hålla två tankar i huvudet samtidigt, trots att verkligheten ofta rymmer just den komplexiteten. 
 För det första krävs ett betydande mått av eftertanke inför varje tal om regimskifte genom militära medel, särskilt i Mellanöstern där historien visar hur snabbt maktvakuum kan fyllas av krafter som gör situationen ännu mer instabil. Skepsis i den frågan är inte bara rimlig utan nödvändig. 
 För det andra framstår det som djupt oansvarigt att passivt se på medan en regim med dokumenterade kopplingar till terrorfinansiering och uttalade fientliga ambitioner närmar sig kärnvapenkapacitet. Att ignorera den risken vore lika oklokt som att blunda för erfarenheterna från tidigare interventioner. Varken de som fördömer attackerna kategoriskt eller de som applåderar dem med självklarhet kan med säkerhet säga hur detta kommer att sluta. Hittills har Trumps administration genomfört operationer med tydligt avgränsade mål och uppnått resultat inom dessa ramar.

Tärningen är kastad. Foto: Mass Communication Specialist 1st Class Jesse Monford, U.S. Navy, Public Domain, via Wikimedia Foundation

Vi får se vad som hänt när röken skingrat sig

Holmgren: Iran, regimskifte och den strategiska risken

Enligt Fredrik Reinfeldt är Trump farligare än Putin. Detta bör få oss att undra över våra ledares omdöme, realism och känsla för proportion i en tid av skärpt geopolitik, skriver Paul Holmgren.

”Jag ser att Trump är den mest farliga av de två därför att han för bort USA från demokratin och han har en aggressiv strategi mot sin omvärld.”

Fredrik ”Öppna era hjärtan” Reinfeldt. Foto: Frankie Fouganthin, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

”Jag ser att Trump är den mest farliga av de två därför att han för bort USA från demokratin och han har en aggressiv strategi mot sin omvärld”