Rådhus brinner och över 2 000 har gripits i Frankrike. Trumpadministrationens varning om Europas framtid väckte ilska, men analysen förtjänar att tas på största allvar, skriver Paul Holmgren.

Ett 143 år gammalt rådhus i Limoges står i ruiner efter att ha satts i brand. I Paris brinner bilar, butiker plundras och kravallpolis möter maskerade grupper. I Marseille stormades stadshuset. Över 2 000 människor har gripits och fler än 600 poliser har skadats under Frankrikes värsta oroligheter på flera år. Det som började med studenters legitima krav på bättre skolor har vuxit till något betydligt större. Europa bör därför återvända till ett dokument som väckte ilska när det publicerades i december 2025. I Trumpadministrationens National Security Strategy ägnas ett helt avsnitt åt Europas framtid under rubriken ”Promoting European Greatness”. Washington beskriver ett Europa vars problem sträcker sig långt bortom försvarsutgifter och svag ekonomisk tillväxt. Den verkliga faran formuleras med två ord: ”civilizational erasure” – civilisatorisk utplåning.

Det 143 år gamla rådhuset i Limoges sattes i brand under oroligheterna i Frankrike. Infälld: Paul Holmgren. Foto: Privat/ Fakismil X

Frankrikes oroligheter borde få Europa att ta migrationsfrågan på allvar

Holmgren: USA varnade Europa – nu brinner rådhusen

Sverige byggde sin demokrati kring en ganska djärv idé: individen. Bakom den slutna valsedeln står en människa ensam med sitt samvete, sina erfarenheter och sin uppfattning om vilket samhälle hon vill leva i. Där upphör familjens auktoritet, arbetsgivarens makt, prästens inflytande och grannarnas förväntningar. En medborgare, en röst. Det är själva atomkärnan i vår demokratiska modell, skriver Paul Holmgren.

Vad händer då när denna individualistiska demokrati möter kulturer där familjen, släkten, klanen, religionen och den etniska gemenskapen spelar en betydligt större politisk roll? Den frågan har plötsligt blivit konkret. Sveriges Radios reportage från Rinkeby efter valet är fascinerande läsning. Vänsterpartiet fick mellan 50 och 60 procent i flera valdistrikt, och reportrarna mötte människor som själva beskrev den somaliska sammanhållningen. En väljare sade att somalier ”håller ihop och röstar på det som vi tycker är bäst”. En annan väljare berättade att hon upplevt socialt tryck från lokala ledare att rösta på en somalisk vänsterpartist, samtidigt som hon själv framhöll rätten att välja själv.

Gränsen mellan gemensamma preferenser och kollektiv lydnad • Valfusk utreds i Gislaved

Holmgren: Grattis Sverige – vi importerade klansamhället och kallade det integration

Vänsterpartiets riksdagsledamot Mohamed Ali nekades medborgarskap 2024 på grund av sina skulder. I februari i år beviljades han det, trots att skuldsaneringen fortfarande pågick. Nu måste Migrationsverket redovisa vad som förändrades, skriver Paul Holmgren.

Den 12 mars 2024 sade Migrationsverket nej till Mohamed Abdukardir Alis ansökan om svensktmedborgarskap. Skälet var allvarligt. Ali hade skulder och uppfyllde enligt myndighetens bedömning inte kravet på hederligt levnadssätt. Beslutet överklagades till migrationsdomstolen, som avslog överklagandet. Migrationsöverdomstolen gav heller inget prövningstillstånd. Den 20 februari 2026 hände något avgörande. Samma myndighet beviljade Ali svenskt medborgarskap. Mellan besluten hade den centrala belastningen knappast försvunnit. Skuldsaneringen på drygt 163 000 kronor, fördelad på 40 poster, löpte fortfarande och skulle enligt Kronofogdens beslut fortsätta till juni 2027. Kvartals Pelle Zackrisson har dessutom avslöjat att Ali i sin första medborgarskapsansökan svarade nej på frågan om han hade skulder som gått vidare till Kronofogden, trots att skuldsaneringen hade beviljats fyra månader tidigare. Senare hävdade hans juridiska ombud att skuldsaneringen var avslutad och att Ali var ”helt skuldfri”. Kronofogdens uppgifter visar en annan verklighet.

Mohamed Ali (V) beviljades svenskt medborgarskap i februari 2026, två år efter ett avslag. Paul Holmgren vill veta vad som förändrades. Foto: Privat/Skärmdump, Vänsterpartiet

Skuldsaneringen pågick fortfarande när samma myndighet plötsligt sa ja till V-politikern

Holmgren: Vem öppnade dörren för Mohamed Ali?

På 1990-talet räckte Toblerone-affären för att stoppa Mona Sahlin. I dag tycks ribban ligga på golvet, och Magdalena Andersson måste stå till svars för laget hon vill ta till Rosenbad, skriver Paul Holmgren.

Det fanns en tid när en Toblerone kunde skaka svensk politik. Mona Sahlin föll 1995 – inte på en chokladbit, utan på omdöme, ansvar och förtroende. Hon stod i position att bli partiledare och möjlig statsminister. Affären blev politiskt förödande. Tre decennier senare är måttstocken generösare.

Foto: Privat/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Den som vill styra Sverige måste tåla granskning av hela sitt lag.