Den gamla svenskbygden Minnesota i USA har på senare decennier haft stor invandring från Somalia. Nyligen exploderade en bedrägerihärva i mångmiljardklassen kopplat till detta, skriver Paul Holmgren.

Vi känner alla till de senaste skandalerna i Minnesota. En miljard dollar som försvann i matprogramsbedrägeriet. Covid-stöd som rullade ut i hundratals miljoner till samma nätverk. Autismanslag som hoppade från nio miljoner till 399 miljoner dollar utan förklaring. Bostads- och byggfonder som mystiskt rann iväg i ytterligare miljardbelopp. Ett systematiskt mönster, samma miljöer, samma klanstrukturer, samma korruption.

Av någon outgrundlig anledning har Minnesota, precis som Sverige, vissa problem med sina nya medborgare från Somalia. Foto: BpA9543, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Karl Oskars och Kristinas ättlingar har fått nya grannar

Holmgren: Minnesota blev ”Little Mogadishu” – Trump talar klarspråk

Politisk känslighet och rädsla för konflikt har skapat en tystnadskultur runt islam. Vi måste skilja på muslimer som människor och islam som idé för att försvara rätten att fritt granska religioner. Detta skriver Paul Holmgren.

Vi accepterar i dag som självklart att man måste få kritisera religioner. Kristendomen dissekeras, kyrkliga symboler och institutioner satiriseras, påvar karikeras. Ingen talar om ”kristofobi”. När kritiken riktas mot islam ändras däremot spelplanen. Politiker och myndigheter talar om ”islamofobi”, och utrymmet för öppen debatt krymper. För att förstå varför måste man börja i texterna.

Vissa har större problem än andra att tåla kritik. Foto: Adli Wahid, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Rädsla för att kallas ”islamofob” viktigare än rädslan för att bli sprängd

Holmgren: Varför just islam inte får kritiseras

I Sverige har symboler som flaggan tappat sin självklarhet och mångkulturalismen har förändrat vår självbild. Men nationalkänsla handlar inte om exkludering, utan om att åter synliggöra en gemenskap. Detta skriver Paul Holmgren.

När man rör sig genom Europa möts man av något som en svensk nästan reagerar instinktivt på: flaggor. I Italien sitter de överallt – vid balkonger, torg, caféer och myndighetsbyggnader. De är en del av stadsbilden, integrerade i vardagen. Det är en självklarhet som lyser med sin frånvaro i Sverige, där den nationella känslan blivit svagare och mer osäker.

Vilka är vi och vad står vi svenskar för? Foto:	Stefan Jerrevång/TT

”Hur ska ett land hålla ihop om människor inte längre känner att de delar något gemensamt?”

Holmgren: Var tog känslan för Sverige vägen?

Europa vågar inte stå upp för sin kultur. I flera tyska städer ställs julmarknader nu in – av rädsla. I ängslan att inte stöta någon har vi börjat stöta ut oss själva. Detta skriver Paul Holmgren.

Det är en märklig tid vi lever i. Ett samhälle som en gång byggde sina torg kring kyrkor och sina högtider kring hoppet om frid på jorden, vågar inte längre säga ordet ”Christmas” utan att be om ursäkt. Vi har blivit ett land som hukar inför sin egen kultur. Och det mest tragiska av allt är att vi själva har byggt det så.

På julmarknaden i Magdeburg 2024 dödades 6 och över 300 skadades när en man körde in en SUV i folkmassan. Foto: Jan Woitas / TT

”Detta handlar inte om hat mot någon annan. Det handlar om kärlek till det egna.”