Sydsvenskan har gjort ett föredömligt arbete när de undersökt barngifte inom en ”skånsk” släkt. Men de gör ett allvarligt misstag när de använder ordet ”släkt” snarare än ”klan”. Detta skriver Per Brinkemo.

Rubriken lyder: <a href="http://www.apple.com/se">”Här firas barnbröllop mitt i stan – i Malmö och Helsingborg”</a>.

”Släkten är värst”, säger man, men det stämmer inte. Klanen är värre. FOTO: Leif R Jansson / TT

Brinkemo kommenterar det senaste avslöjandet

Brinkemo: Barngifte – typiskt skåningar! 

Det brukade vara så enkelt. En ”nazist” var någon som följde Hitler, och en ”rasist” var någon som hatade andra raser. Men nu har något hänt med vårt språk, och vissa ord har fått helt andra betydelser. Nog förändras alltid språket, men det här är annorlunda. Skillnaden är att förändringen är avsiktlig, och används som vapen och rökridå i den politiska kampen. Detta skriver Per Brinkemo.

Det är känslan av ett gungfly. Frågor i debatten, i politiken och i media skvalpar runt som om karta och kompass aldrig uppfunnits. De börjar med språket, det börjar alltid med språket, en uppluckring av ords ursprungliga betydelse. Förståelsen av ord börjar skifta, tillskrivs annat innehåll, och till slut vet man inte vad man pratar om. Ord som tidigare var självklara och inte förknippade med något särskilt laddat blir med ens mättade med emotioner som definierar vilken typ av människa man är: ond eller god.

”Make Orwell Fiction Again”. FOTO: Darko Vojinovic / TT

Lyss profeternas varning – George Orwell och Tage Danielsson!

Brinkemo: ”Man måste veta vad ens ord betyder”

I decennier har den svenska migrationsdebatten hållits gisslan av aktivister som anklagar alla som inte tycker som de för rasism. Detta är mestadels orättvisa beskyllningar, då Sverige är ett av historiens minst rasistiska länder. Mycket av detta tankegods kommer ursprungligen från USA, men passar inte i Sverige. Nog har vi mycket att lära från det stora landet i väst, skriver Per Brinkemo, men det finns också mycket som vi lärt därifrån som vi helst borde glömma.

Istället för att kännetecknas av förståelse och analys har integrationsfrågan kortslutits av aktivister i decennier. Det har inte räckt med nedsättande karaktärsomdömen och misstänkliggöranden, hela Sveriges samhällsstruktur har utmålats som i sig diskriminerande och rasistisk. Detta har inte bara lamslagit debatten, utan även politiken, forskningen, och journalistiken.

Ska Sverige sona amerikanska synder? FOTO: Alan Spearman / TT

Men det har inte hindrat oss från att svälja dess tankegods med hull och hår

Brinkemo: USA:s rasproblem är inte Sveriges rasproblem

Rasismen spred sig över landet. Den smög sig in i hjärtat på varje svensk och in i själva systemet. Ingen organisation eller plats var fri från den. Men var det verkligen rasismen som spred sig, eller var det snarare begreppet rasism? Det blev allt mer otydligt vad rasism var för något, förutom att det var allestädes närvarande. Detta är ingen oskyldig lek med ord, skriver Per Brinkemo, utan kan vara både farligt och spunk.

Den lobby som under decennier förklarat arbetslöshet, segregering och sämre levnadsförhållanden bland migranter med rasism är inte längre riktigt lika högljudd i spalterna. Men tankegodset lever kvar. Det räcker att googla på ordet så upptäcker man att det antirasistiska arbetet i landet puttrar på med oförminskad styrka.

Vi är enade mot rasism. Men vad är det egentligen? Varför kan vi inte vara enade mot spunk istället? FOTO: ANDERS WIKLUND / TT