<div> I en ny rapport från Socialdemokraterna konstateras plötsligt de självklarheter som tidigare fått mängder av människor att avhyvlas som rasister och fiskare i grumliga vatten när de velat diskutera dem. Hur det statsbärande partiet kunde svika så hårt är en intressant fråga, liksom huruvida omvändelsen visar sig ärligt menad eller inte, skriver Per Brinkemo. </div>

<div>
 Socialdemokraterna har styrt landet i 75 av de senaste hundra åren och brukar kallas ett statsbärande parti. Uttrycket används om partier som har haft en dominant maktställning under lång tid. I en demokrati är det ett kvitto på att väljarna anser att ett parti har skött staten väl och därför gång efter annan gett förnyat förtroende åt partiet.
</div>

Lawen Redar (S) presenterar rapporten vid en pressträff på partihögkvarteret på Sveavägen i måndags. Foto: Henrik Montgomery / TT

Statens funktioner och folket offrades under mer än ett decennium för att markera avstånd mot SD.

Brinkemo: En omvändelse under galgen

Svensken är sedan barnsben insocialiserad i att försöka förstå sin motståndare för att på så sätt med toleransen som verktyg hitta fram till kompromisser. Men hur går det i mötet med den för vilken kompromissen är en skamlig dödssynd och den in i döden benhårda självhävdelsen en dygd? frågar sig Per Brinkemo.

<div>
 Diplomaten Jens Odlander, som jag en gång träffade när han var ambassadör i Etiopien, skrev några intressanta rader på X.
</div>

Enligt Hamas ledarskap välkomnar palestinier döden, medan judar fruktar den. Foto: Karl Gabor / Hadi Mohammad (CC BY 4.0)

När den naiva tilliten möter den in i döden kompromisslösa självhävdelsen, vad händer då?

Brinkemo: Svenskar saknar förståelse för ondskan

Vi fick knappt hämta andan efter pandemin och vaccinstriderna innan Putin bestämde sig för att anfalla Ukraina, något Hamas för en månad sedan skickade från löpsedlarna med den största pogromen sedan Förintelsen. Under tiden knattrar skotten i våra utsatta områden, hunden verkar krasslig och Sverige spelar skämskudde i fotboll. Det är inte utan att man vill ge Stefan Sauk rätt i sitt lakoniska omkväde från Lorry, skriver Per Brinkemo.

<div>
 Man har knappt hämtat sig från pandemin förrän allt ställts på ända. Den ena skiten avlöser den andra. Ryssland invaderar Ukraina och man ser dagliga raketer mot skolor, bostäder och sjukhus och ukrainarnas tappra försvar. Man hör om skjutglada gäng som spränger hus som kunde vart ens eget och rapporter haglar om infiltration av statens institutioner. Polis har gripits, domstolsläcka, gangsteradvokater, Rawa Majid, en kurdisk räv och ”Jordgubben” och anhöriga till kriminella som flyr landet för att inte dödas.
</div>

Det är numer mycket enligt Per Brinkemo, och antar vi, Stefan Sauk. Foto: Karl Gabor / Skärmavbild Youtube/Sautube

Det är inte utan att man vill ge Stefan Sauk rätt i sitt lakoniska omkväde från Lorry.

Brinkemo: Det är mycket nu…

Nationalstater uppstår inte ur tomma intet utan ur långvariga kulturella och politiska vågrörelser, de är frukterna av områdenas historia. Så kanske borde man släppa drömmen om nationalstaten Palestina, och i stället se till Förenade Arabemiraten som föredöme och modell, skriver Per Brinkemo.

<div>
 När man stångat huvudet i väggen tillräckligt länge kan det vara bra att sätta sig ner, andas djupt och försöka hitta lugnet. Då kan det gå som för den hungriga apan som i experimentet sattes i en bur med en utgång. Strax utanför buren, på motsatt sida om öppningen, låg en klase bananer. Apan såg inget annat än bananerna och gjorde allt för att nå dem. Adrenalinet och kortisolen sprutade i kroppen och den stackars apan blev sönderstressad, till slut aggressiv, när den trots alla ansträngningar för att nå de åtråvärda bananerna misslyckades.
</div>

Dubai – del av en klanbaserad statsbildning. Foto: Leif R Jansson / TT / Karl Gabor

Kanske borde Nablus, Betlehem, Jeriko, Hebron, Gaza och Jenin bli självständiga emirat?