Såväl islamister som deras mest enkelspåriga motståndare har svårt att acceptera att det finns fler än en tolkning av koranens religion. Utöver det är det värt att fråga sig vad som är religionen i sig, och vad som egentligen hör till förislamiska klanföreställningar om blodsband, heder och hämnd när det kommer till attackerna mot poliser i våras, skriver Per Brinkemo.

Religion är svårhanterbar materia, inte minst islam.

Styrs tolkningar av olika jurisprudens eller även av ramverk i form av blodsband? Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Det är det värt att fråga sig vad som är religionen i sig, och vad som egentligen hör till förislamiska klanföreställningar om blodsband, heder och hämnd.

Brinkemo: Blodsbandstolkad islam och korankravallerna

Förundrade vandrar vi runt i ett nytt land bland nytillkomna invånare som på fullt allvar tror på Gud, och som tar in och angriper verkligheten via begrepp som mestadels varit frånvarande från Sverige i generationer. Gud måtte med intresse se ner på när världens mest sekulära folk försöker lära sig handskas med och förstå diverse religiösa begrepp på arabiska, skriver Per Brinkemo.

Det ligger något ironiskt i att världens mest sekulariserade folk på kort tid blivit grannar med befolkningsgrupper vars liv präglas av djupgående religiösa levnadsmönster och värderingar. Det är inte svårt att se det tragikomiska i att jordens mest progressiva land i ett nu hyser människor från länder med starkt traditionella värderingar, patriarkala strukturer och trosföreställningar som sedan länge övergetts av de flesta i Sverige.

Ulf Ekman har numera övergått till katolicismen, men på 80-talet fick hans evangeliska församling Livets Ord sina fiskar varma i pressen. Hanteringen av muslimsk religiositet har varit mer valhänt och förvirrad. Foto: Karl Gabor / Rolf Hamilton/TT

Gud måtte med intresse se ner på världens mest sekulära folk när de försöker lära sig handskas med och förstå diverse religiösa begrepp på arabiska.

Brinkemo: Guds återkomst i Sverige och ett nytt landskap att navigera

Med tanke på att migrationsfrågan tycks vara den politiskt hetaste har det varit rätt tyst kring den myndighet som hanterar den. Men igår släppte Henrik Sjögren en mindre bomb i ämnet i nyhetsmagasinet Fokus i form av ett rakbladsvasst reportage som mest liknar en haverirapport. Munter läsning är det inte, skriver Per Brinkemo.

Jag tappar gång efter annan fokus i läsningen, tidningens namn till trots. Inte för att texten är dålig, tvärtom, men den gör mig så upprörd att jag gång efter annan får läsa om och hämta andan.

Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik tycks basa över ett havererat fögderi. Foto: Karl Gabor / Paul Wennerholm/TT

Igår släppte Henrik Sjögren en mindre bomb om myndigheten i form av ett rakbladsvasst reportage. 

Brinkemo: Ett havererat Migrationsverk i Fokus

När frågan om hederskultur yrvaket äntrade scenen runt millennieskiftet så fanns redan kunskapen som kunde gett oss partiella svar. Svenskarna levde själva i en hederskultur en gång, i likhet med de flesta andra. Men historiker ger sig inte gärna in i samtidsdebatten, och forskare inom olika discipliner pratar alltför sällan med varandra, skriver Per Brinkemo.

Minns hur det var för drygt 20 år sen. Efter flera uppmärksammade mord på unga kvinnor, utförda av utlandsfödda släktingar, handlade den offentliga debatten om huruvida det verkligen kunde finnas något som heter hederskultur. De flesta hade ingen aning om vad det är och vad den beror på. Inte heller jag på den tiden. Jag försökte förstå och började läsa. Men det fanns så väldigt lite skrivet på svenska om hederskultur i till exempel Mellanöstern. Jag var tvungen att söka bland forskare i andra länder.

 Hrafninn flýgur var en ”torskvästern” på temat blodshämnd. Foto: Karl Gabor / Skärmavbild

Svenskarna levde själva en hederskultur en gång,i likhet med de flesta andra. Men historiker ger sig inte gärna in i samtidsdebatten.