Det är något som inte stämmer. Orienteringskartan säger att här är en granskog.

Jo, där är en gran, men alla andra träd är björk, asp och ek. Det snurrar i huvudet. Är vi vilse? Eller är kartan felritad? Vad ska man lita på, kartan eller sina sinnen?

Västvärlden och Sverige har valt kartan.

Läs även: Edwardsson: Maktens eviga propagandaapparat

Under många århundraden fanns en medvetenhet i Väst om att länder och kulturer skiljer sig åt. Det var inget konstigt, fanns inget nedvärderande i att konstatera att länder som Libyen, Papau Nya Guinea eller Pakistan bygger på annan organisering och kultur än vår.

Men någonstans från mitten av 1900-talet började Väst tappa förståelsen för hur världen är beskaffad.

Den tidigare självklara kunskapen om klaner, kaster och stammar sjönk ju starkare individualismen, kapitalismen och demokratin utvecklades i vår del av världen.

Utvecklingen manifesterades i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948. Formuleringarna i dessa har fått ett enormt genomslag. I Väst. Men långt ifrån överallt på jorden, trots alla länder som ratificerat den.

Alla de uppräknade rättigheterna i FN-deklarationen är knutna till individen.

Att en människa kan agera som enskilt subjekt och inte vara sammanflätad vid ett familjekollektiv, resultatet av en drygt tusenårig process i vår del av världen, sågs allt mer som så självklar att vi blev blinda för resten av världen. Våra fungerande institutioner, rättsstaten, den omhändertagande välfärdsstaten och den höga tilliten bet oss så att säga i baken och vi blev offer för vår egen exempellösa framgång.

Övertygelsen om att mänsklighetens minsta beståndsdel är individen blommade ut under globaliseringens era och deklarerades som en universell sanning. Betoningen på individen, att alla människor är födda med samma värdighet, snävade in synfältet. De djupgående och omfattande skilda sociala strukturerna i världen kunde inte längre uppfattas, tolkas och förstå.

De blev inte bara ointressanta, de ansågs farliga eftersom de sådde tvivel om det universella. Som Mikael Kurkiala så träffande skrev i sin bok I varje trumslag jordens puls (2007): ”Rädslan för att tala om, eller viljan att förneka, skillnader bottnar i en hel kosmologi, en världsbild, som ser talet om skillnader som ett hot.”

De enda olikheter som erkändes var individers och länders olika materiella villkor. Socioekonomiska faktorer var den lins vi skulle se världen genom.

Läs även: Brinkemo: När Sverige var ett klansamhälle

När 58 muslimska länder 1990 skaffade sig en egen deklaration om mänskliga rättigheter, Kairodeklarationen, borde den ha väckt upprördhet eftersom den i sitt själva fundament strider mot FN:s. Inte bara för att den är islamisk; ”Alla människor är Allahs undersåtar…”, utan för att den fastslog att familjen (inte individen) är den minsta beståndsdelen (kapitel 5). Den motsäger på så vis Västs övertygelse om universella värderingar. Men inte ens denna uppenbara skillnad kunde Väst se och ta till sig.

Vi inser inte att endast Västeuropa fullt ut har ersatt det kollektivistiska klansamhället med frivilliga och individualistiska sociala gemenskaper. Det är tack vare den romersk-katolska kyrkans familjerättsliga påbud från 500-talet och framåt. Äktenskap mellan släktingar förbjöds, månggifte och leveratäktenskap. Det senare innebär att en bror till en avliden gift man utan barn var förpliktigad att gifta sig med änkan för att säkra blodslinjerna och att egendom inte hamnade utanför familjen.

Kyrkan införde en formaliserad juridik där individen och inte hela kollektiv sågs som ansvarig för brottsliga handlingar. På så sätt kunde större gemenskaper växa fram och institutioner ta form, grundade på lag. På så vis uppfanns individen. På så vis uppfanns staten.

Kvar blev endast den lilla familjen. Släkten förlorade sin institutionaliserade funktion. När forskarvärlden studerar släktskapsgrupper fokuserar den på huruvida de styrs av formella principer eller regler, vilka funktioner de har, rättigheter och skyldigheter, hur sådana grupper bildas (äktenskapsmönster) och i vilken grad dessa större anhörigkollektiv spelar en roll i människornas vardag.

Sådana kollektiv spelar en avgörande roll i länder som exempelvis Irak, Somalia och Afghanistan. Släktskap ärvs enbart på pappans sida. Hans blodslinjer ska föras vidare – till varje pris. Det styr hur man gifter sig och var paret bosätter sig. I Afghanistan ingås mer än hälften av äktenskapen med kusiner i första eller andra led och oftast flyttar kvinnan till eller i närheten av mannens släkt. Allt det som den romersk-katolska kyrkan förbjöd hos oss är tillåtet i dessa och många andra länder i världen. Och det spelar roll.

Numera finns det data på att hög grad av släktskapsintensivitet korrelerar med alltifrån nivån av korruption, tillit respektive misstro gentemot människor utanför den egna gruppen, universalistiska ideal och benägenhet att underordna sig och premiera andra organisationsformer, till exempel en stat. Men sådan här kunskap premieras inte. Allra minst i Sverige.

Få tycks fråga sig vad det är som gör att inte alla länder inför demokrati och blir som oss. Likt en självupptagen envis friare, övertygad om sin attraktion men oförmögen att uppfatta att charmen inte slår an hos den åtrådda, fortsätter Väst frieriet, vägledd av utopin att jordens alla människor är individer med lika rättigheter trots att det helt uppenbart inte korrelerar med verkligen.

Som ideal är det vackert. Men bättre att lita på sina sinnen, se lövträden fast kartan säger granskog, än att slaviskt följa en som inte stämmer.

Läs även: Gästkrönika: Vilka är de västliga värdena i civilisationernas kamp?