Andra, ja, men inte vi.

När man läser historia om järnåldern och medeltiden fladdrar ordet klan, eller den större enheten stam, stundtals förbi. Men vad det på djupet är förklaras sällan, framför allt inte av svenska historiker.

De flesta har hört om klaner i Skottland, på Irland och i Albanien. Men i Sverige har de aldrig existerat, påstås det. Jo, det hävdas så på fullt allvar.

Kan detta vara skälet till att svenskar har så svårt att avkoda ett sådant samhällssystem, dess inre logik? Är det förklaringen till att vi är så blinda för nutida klansamhällen i Afghanistan, Libyen, Irak och Somalia.

Ordet för klan var i Norden ”ätt”, exempelvis Eriks- eller Sverkersätten. Vad var det för konstellationer? Absolut inga klaner, säger historikerna.

Läs även: Brinkemo: Klanintyg i ett nytt land och en ny verklighet

Historikern Birgit Sawyer skriver i ”Familjen och arvet”:

Fortfarande möter ofta uppfattningen att det skandinaviska samhället (liksom övriga germanska) varit uppbyggt av fast organiserade ”ätter” och att det varit under segt motstånd från dem som den medeltida staten växt fram. De funktioner som kom att fyllas av centralmakten (kung och kyrka) tänker man sig tidigare ha fyllts av strikt avgränsade härstamningsgrupper.

Hon är långt ifrån ensam om att så kategoriskt avfärda tanken på att Sverige en gång i tiden var ett klansamhälle. Det inte bara ifrågasätts, alla sådana idéer avfärdas med full kraft. Dick Harrisson skriver i ”Jarlens Sekel” att allt tal om Sverige som ett ättesamhälle är ”vetenskapligt nonsens”. David Gaunt ägnar ett långt kapitel i sin bok ”Familjeliv i Norden” åt det han kallar ”myten om ättesamhället”.

Ett av skälen till att de går till storms mot att Sverige en gång i tiden var en form av klansamhälle är den visserligen korrekta iakttagelsen att släktskap i vår del av världen kunde ärvas bilateralt, alltså på både mammans och pappans sida. Ett sådant släkthärledningssystem skiljer sig från unilaterala som kännetecknar klanerna i exempelvis Somalia, Afghanistan och Mellanöstern, där man ärver släktskapet enbart på en förälders sida, företrädelsevis pappans.

I det senare systemet kan man härleda en gemensam förfader många generationer bakåt i tiden. Alla som delar anfader delar blod och hör på så vis ihop, inte bara socialt, utan ekonomiskt, juridiskt och politiskt.

I ett bilateralt system är blodslinjer också en viktig faktor, men det saknas fasta regler om vilka som ska räknas som del i ätten. Det möjliggjorde att man kunde ”handplocka” sina släktingar och välja bort personer som man av en eller annan anledning inte ville skulle ingå. Utan ett tydligt system för släktskap gick det inte alla hålla reda på släktingar och lojaliteterna blev mycket mer oklara och därmed töjbara.

Såtillvida har historikerna rätt. Men de missar hela poängen med att förstå ett sådant samhälle, de komponenter som skulle kunna bidra till att vi förstår hur det var möjligt att mindre lokala samhällen kunde förenas under en större organisation – en stat. Det orsakar också en bristande förståelse för ett annat mirakel, själva förutsättningen för en liberal stat – att människan i vår del av världen har frigjorts från kollektivet till att utgöra ett rättsligt subjekt, varur individualismen fötts.

Om man inte har för ögonen att det mest grundläggande för ett samhälle så som vi idag känner det – fenomen som statsmakt, lag, polis och skriftspråk – en gång i tiden var något okänt, tappar man sammanhang. Historieskrivningen tenderar att bli endast en uppradning av historiska händelser där det blir svårt att värdera vilka skeenden som lett oss fram till där vi är idag.

Om man ska förstå vad en stat är måste man förstå ur vad den är sprungen. Det gäller då att försöka sätta sig in i de socioekonomiska och inte minst juridiska strukturer som föregick den. Men mycket litet är skrivet med detta för ögonen av svenska akademiker

Det svenska ättesamhället var under medeltiden i upplösning, ja, men såg inte ut som dagens. Lagar fanns, men ingen eller svag verkställande makt. Hur skipade man rättvisa vid ett mord?

I statslösa samhällen har hämnden genom historien varit ett verktyg i den rättsliga verktygslådan. Vid allvarliga kränkningar hade man rätt att utkräva blodshämnd. Den kunde eskalera och leda till ändlösa blodsfejder. Sådana handlingar skedde oftast tillsammans med andra. Vilka var ”de andra”? Var det mammans eller pappans släktingar. Eller ”bara” vänner? Det är i sammanhanget ganska oväsentligt. Poängen är att man i ett statslöst samhälle måste agera för att återupprätta sin heder. För heder är ett högsta värde som måste upprätthållas, inte sällan genom våld, överallt där en rättsstat saknas. Minsta kränkning måste i ett sådant samhälle tas på blodigaste allvar.

Läs även: Brinkemo: Ett våld bortom både stat och klan

Om man i stället för hämnd löste en konflikt genom en överenskommelse med sin motpart på tinget, betalades kompensation, bot. Det var ofta ganska ansenliga summor varför det var svårt för den enskilde att mäkta med. I exempelvis Gulatinglagen (Norge), nedskriven på 1000-talet, stipulerades vid mord på en fri man att 189 kor skulle betalas av mördaren och hans släkt.

Omräknat i dagens värde blir det 1 024 000 kr från mördaren. I denna lag räknas också andra släktingar upp och hur mycket de ska betala. Mördarens bror, motsvarande 366 000 kronor, hans farbror 100 000, farbrors son 198 000, medan övriga släktingar måste betala mellan 1 600 och 43 000 kronor. Summorna var olika höga i de olika landslagarna, men principen om kollektiv kompensation densamma.

I Gutalagen nämns manliga släktingar som betalningsskyldiga. Men poängen är alltså inte vilka släktingar, eller om det var vänner, som bidrog till boten, poängen är att individen stod sig slätt i det förstatliga samhället. Individualism kan bara uppstå genom dels skriftspråk, dels en kraftfull statsmakt som övertar rättskipningen. Under medeltiden ersattes succesivt kollektiv betalning genom införandet av framväxande statsmakt med nationella lagar.

I Norge 1274, i Sverige reducerades kollektivismen kraftigt genom kung Magnus Erikssons landslag 1350, i Danmark ännu senare. En mördare blev succesivt ensamt ansvarig, fick betala ”ett liv för ett liv”. Individen blev ett rättssubjekt, ensamt ansvarig i både positiv och negativ mening.

Svenskarna ingick en gång i kollektiv, men de agerade i en delvis annan form av klansamhälle än de i Somalia eller Afghanistan. Gemensamt är dock att i båda strukturerna existerar en heders/äres-kultur men med olika uttryck. I patrilinjära system är det kvinnan som riskerar att mördas vid otillåtna sexuella relationer. I Norden var det snarare mannen som straffades.

Historikers ihärdiga avfärdande av Sverige som ett ättesamhälle har ställt till mycket skada. Det har försvårat vår förmåga att avkoda klansamhällen i form av kollektivistiska strukturer. Genom att inte förstå vår egen historia blir allt tal om en klanbaserad samhällsordning något konstigt, främmande och exotiskt.

Själva utgångspunkten för frågan, oavsett vilken tidsepok en historiker ägnar sig åt, borde rimligtvis vara att på djupet sätta sig in i vad det innebär att leva i ett statslöst samhälle. Att vi idag har en frihet att gifta oss på så lösa grunder som känslor, och inte primärt av strategiska skäl, är något nytt i historien. Förklaringen är att vi varken juridiskt eller ekonomiskt är sammanlänkade med ett släktkollektiv på någon sida av våra föräldrar.

Hade vi statsmarinerade individualister bättre förstått vår historia hade vi inte stått lika frågande inför de kollektivistiska strukturer som nu etablerat sig i Sverige.

Läs även: Brinkemo: Paradigmskiften, anomalier och klanforskning