Den internationella bilden av Sverige har förändrats. Från ett föregångsland i frågor om barnuppfostran, jämställdhet och välfärd, till ett som allt oftare används som avskräckande exempel i frågor som rör invandring, brottslighet och energipolitik. Men var bilden av föregångslandet verkligen sann, och kan den återskapas i framtiden? frågar sig Torsten Sandström.

Nättidningen Kvartal är ofta läsvärd. I ett <a href="https://mailchi.mp/249391c76818/nu-ppnas-frsta-luckan-i-kvartals-valkalender-1045063?e=146410275a" target="_blank" rel="noopener">nyhetsbrev</a> skriver chefredaktören Jörgen Huitfeldt om en kommande artikelserie som ska heta ”Föregångslandet som försvann”. Den handlar förstås om Sverige. Han menar att våra växande problem har vänt en tidigare internationell skönmålning i sin motsats. På många håll utomlands ”används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier”, skriver alltså Huitfeldt.

Den utopiska Sverigebilden tycks ha naggats i kanterna rejält de senaste åren. Foto: Michelle Maria (CC BY 3.0)

Drömlandet som fascinerade utopiskt lagda amerikanska kustliberaler fanns endast med tveksamhet i verkligheten, och chansen att det återuppstår tycks mycket liten.

Sandström: Föregångslandet som försvann och inte kommer åter

Att producera faktakollade nyheter kostar massor av pengar. Underhållning och åsikter är däremot billigt, och rätt sorts lättuggad underhållning och kravlöst oformliga vänsteråsikter utgör dessutom en lagom sövande bakgrund till annonsörernas kommersiella budskap, skriver Torsten Sandström.

Min fasta övertygelse är att medier som exempelvis DN, SvD, Sydsvenskan, SR och SVT sedan ett par decennier alltmer satsat på åsiktsjournalistik, samt att detta skett på faktarapporteringens bekostnad, som fått stryka på foten. I denna text vill jag påvisa vilka mekanismer som jag tror ligger bakom detta. Jag kommer dessutom att argumentera för att effekten allmänt sett har blivit att gammelmedierna kommit att drivas åt vänster.

Har gammelmedierna blivit blott marknader för sina egna produkter och slappa vänsteranalyser? Foto: Helena Landstedt/TT

Satsningen på underhållning av lönsamhetsskäl går förstås stick i stäv med rollen som tredje statsmakt, men det verkar inte spela någon roll. 

Sandström: Gammelmedias lönsamhetsdrivna vänstersmet

Det stod antagligen skrivet i stjärnorna att jag som ung outsider och via Vilhelm Moberg skulle hamna i den politiska vänstern. Lika självklart som att jag senare skulle upptäcka att socialdemokratin var ett system för insiders och deras karriärkartor. En arkitektur för en ”svensk modell” som gett oss medier som inte tar uttryck som ”politisk klass” i sin mun, skriver Torsten Sandström.

På Lunds universitet för länge sedan kallade, i all vänlighet, en kollega som jag samarbetade med, mig för outsider. Jag minns inte riktigt vad saken gällde. Antagligen för att jag i något avseende gick min egen väg och att det inte var första gången. När jag nu som krönikör och bloggare sitter framför datorn klingar kollegans ord helt rätt. Till saken hör att hon med tiden utvecklats till en tämligen känd insider inom universitetslivet! Hursomhelst var hennes analys korrekt avseende min roll som en mer civiliserad Tjalle Tvärvigg, ifall någon mot förmodan minns denna seriefigur.

Dennis Hopper och Peter Fonda i Easy Rider, själva sinnebilden av outsider. Foto: Pressens Bild/TT

Vi lever I ett land som skapat en arkitektur för den politiska klassens intressen snarare än ett system för medborgarinflytande.

Sandström: Om politikens outsiders och insiders

Att bry som om minoriteters intressen är en god sak, men det svenska minoritetsfokuset har fått växa till en samhällsutvecklingens bromskloss, något som märks på miljöområdet, men även på en mängd andra områden. Våra politiker borde lära av aktiebolagslagen, skriver Torsten Sandström.

Vi får ofta höra att ett samhälles intresse för sina minoriteters väl och ve säger något om dess grad av civilisation. Det ligger naturligtvis något i detta. Men egentligen är det inte själva minoritetsaspekten som skiljer gott från ont. Det är istället själva öppenheten eller vakenheten – inklusive frånvaron av tabun mot avvikande – som leder samhällsutvecklingen i en bra riktning. Eller med ett sammanfattande ord: upplysningen. Alla relevanta problem måste uppmärksammas, men hur de ska graderas inbördes måste bedömas från en politisk utgångspunkt, så att effektiv ekonomisk utveckling, kultur, välfärd och miljö främjas.

Riksdagen har i sitt lagstiftningsarbete i hög grad fokuserat på minoriteternas möjligheter att hävda sina intressen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Minoritetsskyddet har inte skapat rader av trygga och nöjda medborgare, utan ett folk av missnöjda rättshaverister.