Statsvetaren Katarina Barrling kritiserar i SvD den så kallade cancelkulturen, men glömmer att kritisera de medier som genom sina ensidiga kampanjer och sin enögda rapportering skapar det polariserade klimat som möjliggör cancelkulturen från början, skriver Torsten Sandström.

I en ledarliknande artikel i SvD på juldagen skriver statsvetaren Katarina Barrling om cancelkulturens elände, det vill säga det nutida systemet för att stänga ute oliktänkande från positioner där de kan göra sina politiska röster hörda. Det är i och för sig bra att hon tar upp ämnet och kritiserar några mönster som driver fram den politiska korrekthetens nya samhälle och stänger motståndare ute. Men i molnet av några vackra dimmor glömmer Barrling utestängningens centrala orsaker. Hon tycks ansluta sig till åsikten att skeendet bottnar i en slags ”kollektiv masspsykologisk process”, men vill inte se att fenomenet har en uppenbar koppling till det mediesamhälle som hon som vetenskapsutövare blivit en följsam del av.

Skapar media den världsbild som gör cancelkulturen till en fungerande metod? Foto: Johan Nilsson/TT

Medierna är i hög grad medskyldiga till att skapa det debattklimat som gör cancelkulturen möjlig. 

Sandström: Cancelkulturen ligger nedströms från medierna

<div> Dagens digitaliserade medielandskap har förvandlat tevekanaler och tidningar till plattformar för varor och tjänster, inte sällan sådana som mediehusen i andra delar av sin verksamhet säljer. Vilket gjort att fördjupande reportage och nyhetsrapportering som kostar tid och pengar fått ge vika för billigt producerad åsiktsjournalistik, skriver Torsten Sandström. </div>

Orden i rubriken skaldades och sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och pläderande för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig – vem man kan lita på?

Har mediehusen förvandlats till annonsplattformar för sina egna intressen? Foto: Berit Roald/NTB/TT

Dagens digitaliserade medielandskap har förvandlat tevekanaler och tidningar till annonsplattformar.

Sandström: Vem i hela världen kan man lita på?

De svenska eliterna inom politik och affärsvärld har bestämt att Sverige ska vara ett föregångsland inom klimatåtgärder – oavsett vad det kostar allmogen! Med tanke på nuvarande energikris har regeringen helt rätt i att det är dags för vårt lilleputtland att tänka i nya banor, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Någon kanske minns Povel Ramels sång: ”För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren, och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah, strax bortom Potn Chitn Buh, i Indien.”
</div>

Joel Buton är fakir för fred – är Sverige fakir för klimatet? Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

De svenska eliterna inom politik och affärsvärld har bestämt att Sverige ska vara ett föregångsland inom klimatåtgärder – oavsett vad det kostar allmogen! 

Sandström: Självplågarlandet Sverige

Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.

Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sina rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.

Medierna har slutat att granska samhället och sprider i stället åsikter