Statsvetenskapens raison d’être ligger i dess kritik av politik, stat och statsskick, men alltför många statsvetare verkar se sig själva som en del att det system de borde analysera, kritisera och förslå reformer för, skriver Torsten Sandström.

Sin roll vid världens universitet har statsvetenskapen erövrat enkom för att studera och kritisera politikens och statens utveckling. För detta betalas stora forskningspengar från offentliga kassakistor varje år. Just närheten till detta guld gör det nödvändigt att företrädarna för ämnet political science ivrigt agerar som kontrollörer av staten och den politiska klass som styr den. Om inte detta sker riskerar statsvetenskapen att bli politikens fånge.

Statens hjärta och ett önskvärt mål för analys. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Alltför många statsvetare verkar se sig själva som en del att det system de borde analysera, kritisera och förslå reformer för.

Sandström: Statsvetarna måste ta sin profession på allvar

Amerikanska juridiska beslut debatteras allt högljuddare i Sverige. Men Högsta domstolens uppgift i USA är bland annat att skydda medborgarna från klåfingriga myndigheter. I Sverige har vi ofta gummiparagrafer som ger myndigheter stort svängrum. Vilket är egentligen bäst ur ett rättsstatsperspektiv? frågar Torsten Sandström.

För att en statlig myndighet ska ha rätt att ställa krav på en medborgare eller ett företag måste myndigheten ha stöd i lag. Detta är ingen nyhet. Men det är en synnerligen viktig rättsstatlig princip i ett västerländskt samhälle. Myndigheten ska inte kunna tillskansa sig rätt mot den enskilde tolkningvägen och påstå att en författning ger myndigheten besluträtt. Saken rör nämligen den enskildes frihet. Det offentligas makt ska med andra ord hålla sig inom lagarna, helst med råge.

USA:s Högsta domstol genererar inte sällan svensk politisk debatt. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Frågan är om det är USA:s eller Sveriges sätt att delegera beslutsrätt till myndighet som optimalt för en rättsstat.

Sandström: Svenska journalister politiserar om juridik i USA

Det finns goda skäl att ta klimatfrågan på allvar, men det höga tonläget gör en lite misstänksam, inte minst när det kommer till stora organisationer som FN. Reglering av energiproduktion sätter onekligen en del planekonomiska verktyg i händerna på hågade politiker, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Även om FN:s klimatpanel IPCC har något klokt att säga om CO2-utsläpp och dess inverkan är frågetecknen många. Det har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare och lämnar därför denna tråd åt sitt öde tillsvidare. Istället vill jag försöka förstå varför klimatskräcken så fundamentalt fått ett grepp över flera av västvärldens nationer. Handlar det verkligen enbart om CO2-frågans vetenskapliga implikationer för framtiden? Eller kan det finnas andra skäl av mer renodlat politisk natur?
</div>

Olof Palme var en gång i tiden en varm kärnkraftsanhängare. Foto: TT Nyhetsbyrån

Reglering av energiproduktion sätter onekligen en del planekonomiska verktyg i händerna på hågade politiker.

 Sandström: Är planekonomi motivet till ivrandet för klimatskräck?

Kollektivistisk politik är ofrånkomlig, och från stånden över agrarpolitiken till industrialiseringen och arbetarrörelsen har den gjort nytta. Socialdemokratins maktinnehav har dock tillåtit den att rulla på långt efter sitt bäst-före-datum, skriver Torsten Sandström.

Efter mina många skriverier i opposition mot socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige kanske läsaren undrar hur jag anser att man bör tänka kring valet mellan kollektiv och individ? Läs även: <a href="https://bulletin.nu/sandstrom-socialdemokratisk-hegemoni-och-dess-tentakler">Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler</a>

Socialdemokratin har skapat en obalans mellan kollektiv och individ. Foto: Adam Ihse/TT

I Sverige land har en rimlig balans mellan kollektivens och individens rätt sedan länge rubbats. 