Politisk korrekthet är i mångt och mycket ett gummibegrepp, men något måste man kalla det maktens förhållningssätt som söker täppa till truten på den politiska och kulturella huvudfårans kritiker. Och att bekämpa pk handlar inte heller om att utan ifrågasättande instämma i alla motvallsnarrativ, utan att med nyfikenhet och empiri försöka diskutera sin värld, skriver Torsten Sandström.
Varje samhälle har sin övergripande ideologi i ordets vida bemärkelse. Det rör sig om politik, religion, kultur, ritualer och symboler – alltså föreställningar och beteenden som betraktas som gemensamma och som kräver respekt. Det är dock tydligt att ett samhälle även normalt har en eller flera alternativa ideologier, det vill säga tankar eller rörelser som på olika plan konkurrerar med den ledande åsiktsyttringen.
Läs även: Nordling: Ett klasslöst samhälle med inkomstskillnader
Som grundare till anti-pk-bloggen har jag förstås en relation till det nyss sagda. Den är inte så enkel att artikulera dock, eftersom begreppet politiskt korrekt är tämligen flummigt. Demokrati är exempelvis en politisk kultur som omfattas av många och inte bör kritiseras. Likaså måste mord och våld motverkas. Svårigheterna framgår tydligt av rådande svenska definitioner av begreppet pk.
Enligt Wikipedia används pk-begreppet i Nationalencyklopedin om personer ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, i synnerhet som en nedsättande beteckning på gängse vänster- och feministiska åsikter. Svenska Akademiens ordlista definierar pk som ”överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar”. Norstedts Nyordbok beskriver pk som något ”som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”.
I och med att konkurrerande ideologier i regel finns i ett samhälle så saknar alltså användningen av begrepp pk språklig pregnans. Då demokrati knappast kan kritiseras som pk, kan ändå missbruk av folkvälde i riksdagen ifrågasättas som politiskt korrekt. Jag tänker bland annat på partistyrelsernas stora makt, individers avsaknad av specifikt inflytande vid allmänna val (som inslag av direkt demokrati), förekomsten av upprepade röstköp genom bidragsbeslut eller framväxten av en politisk klass kritiseras som utslag av rådande politisk korrekthet i Sverige.
Pk framstår på så vis som en form av politisk och kulturell dubbelmoral, som ett missbruk av ett grundläggande gott demokratiskt system. Ett annat viktigt exempel är public service, som regleras i svensk lag, men där kontrollmetoderna mot politiskt vinklad (beroende) rapportering avsiktligt fått en rättslig konstruktion så att några verkliga hinder mot vänsterpropaganda inte finns.
För min del innebär pk i huvudsak en förvrängd samhällsideologi av det sistnämnda slaget av dubbelmoral. I min blogg kritiserar jag givetvis främst den etablerade samhällstrenden och dess medlöpare. Men detta innebär inte att jag är okritisk till alternativa rörelser i samhället. För övrigt är det inte helt enkelt att bedöma vilket tänkesätt som dominerar en nation. Jag är till exempel kritisk till feminismen, som har en stark officiell ställning i vårt land, men som främst måste ses som en minoritetsrörelse omfattande akademiska kvinnor på vänstersidan. Alltså en grupp som menar att nationen styrs av en för vetenskapen synlig maskulin maktordning.
Denna ideologi är inte inskriven i någon grundlag. Ojämlikhet är av rimliga skäl reglerad i lagstiftning för olika sfärer av samhället. Att denna lagstiftning emellanåt går för långt och låter beskäftiga administratörer fatta ingripande och tokiga beslut inom undervisning, forskning och arbetsmarknad är något som kan ses som ett uttryck för pk. Att feminismen enligt min mening måste kritiseras är tydligt i och med att rörelsens ledare hävdar att könen är sociala konstruktioner. På så vis motsäger kvinnorörelsen alltså en grundläggande vetenskaplig princip och forskningssamhällets grunder rubbas därmed. Feminism är nämligen ren politik.
På så vis har feminismen en tydlig länk till hbtq-rörelsen. Tesen att varje människa väljer sin sexuella läggning eller preferenser har jag dock inga invändningar mot. Jag uppfattar det som en mänsklig rättighet. Däremot är jag kritisk till pk-tendensen att samhället måste acceptera att en ung människa ska ha en obegränsad rätt att medicinskt förändra sitt kön. Sådana medicinska ingrepp måste regleras noggrant i och med att en ung kvinna eller man genom misstag riskerar livsvariga problem. Sak samma gäller flummiga diagnoser av adhd-typ.
Avseende religion ochh politik är svårigheterna att hantera stämpeln pk också legio. Som ateist i ett lågreligiöst samhälle ser jag religionen närmast som ett bekymmer för en minoritet – frånsett den radikala islamismens hiskeliga anspråk på kamp mot otrogna. På det politiska planet blir för mig kritik av vänsterns dogmer en given uppgift. Detta sammanhänger med min syn och vördnad för demokrati. Min tes är nämligen att socialdemokratin under snart hundra år i maktställning – med smärre avbrott – strategiskt via lagstiftning byggt institutioner som ska trygga det egna partiets ställning vid makten. Socialdemokratiska partiets intressen främjas tydligt genom staten – som enligt svensk rätt ska vara partineutral – inom arbets- och hyresmarknaderna.
Inom medie-och kultursektorn hanteras S-partiets tolkningsföreträde genom journalistutbildning, SR/SVT, presstöd samt oräkneliga myndighetschefer och organisationer som via statsmedel normalt driver S-partiets linje. Acceptansen av socialdemokratins lagfästa blueprint för Sverige är enligt min mening pk av högsta potens. Den befäster att konservatism och och marknadsstyrning närmast blivit politiska skällsord med officiell och allmän medial acceptans.
Det mest tydliga exemplet på pk i dagens Sverige är presentationen av klimatfrågan som ett nära förestående hot mot nationens och världens framtid. Svenska medier publicerar varje timme rader av krisrapporter som stödjer den ”sanna” läran. Här ser vi pk i sin smutsigaste form, om uttrycket tillåts. Jag försöker så gott det går följa den vetenskapliga rapporteringen om de mänskliga CO2-utsläppens betydelse för ett varmare klimat. Teoretiskt förefaller det vara klart att ökad grad av CO2 i atmosfären uppmätts och att människan bidrar till uppvärmningen.
Men lika klart är att människans användning av ved, torv, kol och olja bara är en av flera tänkbara förklaringar. Det finns nämligen flera viktiga naturliga förklaringar. Det är vidare uppenbart att bedömningen av CO2-effektens omfattning och tajming är en oklar bedömningsfråga, som fått tydliga politiska implikationer. Den som vill se en öppen vetenskaplig diskussion om klimatet inom politik och medier måste, såvitt jag förstår, kritisera den nuvarande pk-ideologin. Idag råder motsatsen, alltså en sluten och propagandistisk attityd i klimatskräckens Sverige.
Som framgått är pk-begreppet en vindflöjel som pekar ut existensen av okunskap, illusioner, dubbelmoral, politisk snedvridning och ovilja inom den svenska demokratin. De samhällsaktörer som styr flöjelns riktning måste därför kritiseras. Oavsett vad denna kritik ska kallas – anti-pk, motvallspolitik eller hillbillyism – är ifrågasättandet nödvändigt i ett samhälle som vill kalla sig öppet.
Om kritiken är nyanserad och väl underbyggd kan den inte förkastas som utslag av faktaresistens, kunskapsförnekelse, antivaxx, klimatförnekelse, populism, högerextremism, och allt vad som står på avfärdandets etiketter. Det är något mycket allvarlig för demokratin att dessa etiketter blivit den dominerande trenden inom svensk politik och svenska medier.
Läs även: Törnvall: Hedinhärvan och ”De Oberörbara i staten”
