Med hjälp av rättighetsresonemang skyfflar våra politiker, påhejade av våra medier, in allt fler frågor om identitet och natur under juridikens paraply. Men juridiken ska inte vara ett ideologiskt verktyg för experimenterande med sexualitet, identitet eller biologi, skriver Torsten Sandström.

Identitetspolitiken i västvärlden accelererar. Kön, sexualitet, hälsa, sjukdom är på allas läppar. Psykologens yrke utvecklas allt mer till siarens. Hela människolivet spås i kaffesump och medierna flödar av uttalanden om personers egon. Krönikörer skådar dagligen sina egna navlar. Och varje dag inbillar sig så kallade experter kunna lösa relationsproblem i spalterna.

Demonstranter på Cypern kräver rättigheter för djuren. Foto: Petros Karadjias/AP/TT

Med hjälp av rättighetsresonemang skyfflar våra politiker, påhejade av våra medier, in allt fler frågor om identitet och natur under juridikens paraply.

Sandström: Med juridiken som domare över identitet och natur

Principen om armlängds avstånd är egentligen bara begriplig när det kommer till public service. I övrigt har våra politiker samma rätt att lägga sig i offentligt finansierad kultur som annan offentligt finansierad verksamhet. Principen tycks mest handla om att skydda kulturbyråkraternas lekstuga, skriver Torsten Sandström.

Sedan en tid har svenska medier haft fokus på dogmen om att politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturen. Detta ska inträffa genom att institutioner och tjänstemän bestämmer kulturens innehåll, medan politikerna ser till att kalaset betalas. Genom armlängdens tes lyckas medierna slugt odla en form av kritik mot politikerna själva. De ska hålla fingrarna borta från kulturens sfär! Talet om armlängder tenderar därför att bli populärt i ett folkligt Sverige där aktierna för prussiluskor inte står särskilt högt i kurs. Mediernas knep tycks därför få medvind. Men i grunden är snacket om armlängder huvudsakligen ett trick för att blanda bort korten.

Borde kulturminister Parisa Liljestrand strunta i armlängds avstånd? Foto: Lars Schröder/TT

Principen om armlängds avstånd tycks mest handla om att skydda kulturbyråkraternas lekstuga.

Sandström: Armlängds avstånd från förnuftet

Att vänstern än så länge vinner kulturkriget beror helt enkelt på att konservativa inte engagerar sig på allvar. Men samma sak gäller i hög grad politiken, där borgerliga av olika skäl föredrar att engagera sig i annat. Lösningen ligger rimligen i större inslag av direktdemokrati, skriver Torsten Sandström.

En av mina svärsöner som är fritidspolitiker tipsade mig om en artikel av Janan Ganesh i brittiska <a href="https://www.ft.com/content/6f84ddaf-bc49-4f28-a423-5d0085980646" target="_blank" rel="noopener">Financial Times (FT 31/1)</a>, med rubriken Konservativa människor är alltför pigga på pengar för att vinna kulturkriget [min fria översättning]. Möjligtvis översändes texten till mig något retfullt, på grund av att jag ofta skäller på vänsterns ambitioner att gjuta sin makt över det svenska samhället i betong.

Bryr sig dagens borgerskap för mycket om pengar för att ägna sig åt samhället? Målning: Quentin Matsys  (1466–1530)

Att vänstern än så länge vinner kulturkriget beror helt enkelt på att konservativa inte engagerar sig på allvar. Men samma sak gäller i hög grad politiken.

Sandström: Därför fortsätter vänstern att ta hem spelet

Det skenande våldet i konungariket har getts en mängd förklaringar, från sociokulturella faktorer till okontrollerbar invandring, men mer sällan numera skärskådas den mediala våldstsunamins eventuella inverkan på sårbara unga sinnen, skriver Torsten Sandström.

Den som läser mina krönikor kan få en bild av att våldet i det svenska samhället enbart sammanhänger med invandrade klaners framfart, alltså ungdomar som vill försörja sig genom knarkandel, beskyddarverksamhet och annan brottslighet. Så är det förstås inte. Dödande, våld och annan kriminalitet har en bredare förklaring och personbas. För det första finns det inhemska svenska klanliknande organisationer som sysslar med grov brottslighet. Jag tänker på syndikat i stil med Hells Angels och deras ibland dödliga våld. Men även andra kriminella nätverk som i stor skala försörjer sig genom bedrägerier, exempelvis via bilbränder (försäkringsbedrägeri) eller assistansbidrag enligt LSS. Och om man ser på kriminell skatteflykt vidgas förstås kretsen av brottslingar avsevärt till även vänner i finrummet.

Kändisar från Hollywoods underhållningsvåldsvärld i gatubilden. Foto: Mooshuu (CC BY-SA 2.0)

Mer sällan numera skärskådas den mediala våldstsunamins eventuella inverkan på sårbara unga sinnen.