<div> I den dom där Högsta domstolen ändrar Hovrättens friande dom och dömer Alimamy Cole till livstid för mord, går man på punkt efter punkt igenom åklagarens beviskedja. Men den bevislättnad som domen innebär förklaras inte av denna genomgång, den kan endast förklaras av kontexten i form av klanjustis och kriminell miljö, skriver Torsten Sandström. </div>

<div>
 Den i dagarna omtalade HD-domen om beviskraven för ett mord på en busshållplats i Märsta är spännande läsning. Domen påminner om Sherlock Holmes analys av olika delar av ett händelseförlopp, som utmynnat i blodig död. Högsta domstolen resonerar öppet för och emot den tilltalades ansvar i de olika stegen av åklagarens brottsbeskrivning.
</div>

Alimamy Cole dömdes till livstids fängelse för mord av Högsta domstolen. Foto: Magnus Andersson/TT

HD:s fällande dom innebär en bevislättnad för åklagarsidan, och den borde ha motiverats i klartext. 

En HD-dom som döljer den kriminella miljön och sin outtalade tes

Ibland har jag kallats sossehatare men inget kunde vara längre från sanningen. Men partiet som en gång var en vital kraft har förstenats och via lagstiftning låst fast samhället i en genomreglerad stat, designad för att föreviga partiets maktinnehav och dess prägel på staten, skriver Torsten Sandström.

Ibland möts jag av påståendet att jag är en hatare av socialdemokratin. Det är inte en sann slutsats. I stället menar jag att socialdemokratin spelat en positiv roll för den svenska nationens utveckling. Men inte alls gör det längre.

Hjalmar Branting ville se enmansvalkretsar. Foto: Henry B. Goodwin (public domain)

Tråkigt nog står idag två etatistiska och icke-liberala politiska krafter mot varandra: S och SD.

Sandström: Socialdemokratins historiska kräftgång och dess pris

Den internationella bilden av Sverige har förändrats. Från ett föregångsland i frågor om barnuppfostran, jämställdhet och välfärd, till ett som allt oftare används som avskräckande exempel i frågor som rör invandring, brottslighet och energipolitik. Men var bilden av föregångslandet verkligen sann, och kan den återskapas i framtiden? frågar sig Torsten Sandström.

Nättidningen Kvartal är ofta läsvärd. I ett <a href="https://mailchi.mp/249391c76818/nu-ppnas-frsta-luckan-i-kvartals-valkalender-1045063?e=146410275a" target="_blank" rel="noopener">nyhetsbrev</a> skriver chefredaktören Jörgen Huitfeldt om en kommande artikelserie som ska heta ”Föregångslandet som försvann”. Den handlar förstås om Sverige. Han menar att våra växande problem har vänt en tidigare internationell skönmålning i sin motsats. På många håll utomlands ”används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier”, skriver alltså Huitfeldt.

Den utopiska Sverigebilden tycks ha naggats i kanterna rejält de senaste åren. Foto: Michelle Maria (CC BY 3.0)

Drömlandet som fascinerade utopiskt lagda amerikanska kustliberaler fanns endast med tveksamhet i verkligheten, och chansen att det återuppstår tycks mycket liten.

Sandström: Föregångslandet som försvann och inte kommer åter

Att producera faktakollade nyheter kostar massor av pengar. Underhållning och åsikter är däremot billigt, och rätt sorts lättuggad underhållning och kravlöst oformliga vänsteråsikter utgör dessutom en lagom sövande bakgrund till annonsörernas kommersiella budskap, skriver Torsten Sandström.

Min fasta övertygelse är att medier som exempelvis DN, SvD, Sydsvenskan, SR och SVT sedan ett par decennier alltmer satsat på åsiktsjournalistik, samt att detta skett på faktarapporteringens bekostnad, som fått stryka på foten. I denna text vill jag påvisa vilka mekanismer som jag tror ligger bakom detta. Jag kommer dessutom att argumentera för att effekten allmänt sett har blivit att gammelmedierna kommit att drivas åt vänster.

Har gammelmedierna blivit blott marknader för sina egna produkter och slappa vänsteranalyser? Foto: Helena Landstedt/TT

Satsningen på underhållning av lönsamhetsskäl går förstås stick i stäv med rollen som tredje statsmakt, men det verkar inte spela någon roll. 