Medborgarsamhället var en av de viktigaste omvälvningarna i svensk historia. Men under trycket av identitetspolitik och kraven på särlagstiftning för olika grupper håller idén om medborgarskap på att gröpas ur, skriver Torsten Sandström.

Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev förenklat resultatet. Stegvis trädde ett svenskt medborgarskap fram för alla vuxna. Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades på så vis från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati, där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå blev kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt också sega relationer inom familjen.

Gustav Möller, en socialdemokrat med en sträng syn på skatter. Byst av Ivar Johnsson, Malmö. Foto: Jorchr (CC BY-SA 3.0)

Under trycket av identitetspolitik och krav på särlagstiftning håller medborgarskapet på att gröpas ur.

Sandström: Medborgartanken dör sotdöden

Våra politiska eliter har blivit en klass för sig som tar hand om de sina. Våra medier är tysta i ämnet, och ingen diskuterar reformer för en mer direkt och levande demokrati, skriver Torsten Sandström.

Det verkar som att den trånga åsiktskorridor som härjar i vårt land medför en tystnad om den svenska politiska klassen. Personligen menar jag att det är ett av nationens största demokratiska problem, som vi i och för sig delar med flera andra länder.

Politiker – i en klass för sig? Magdalena Andersson presenterar sin nya regering. Foto: Pontus Lundahl/TT

Varför diskuterar ingen de politiska kotterierna och reformer för en mer vital demokrati?

Sandström: Varför så tyst om den politiska klassen?

Det är mycket snack och lite verkstad i Sverige. Och trots att ideologierna egentligen är döda ägnar sig våra politiker sig åt att leka ideologi snarare än åt pragmatiskt problemlösande, skriver Torsten Sandström.

Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås pågå en katt- och råttalek. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning även när det kommer till mellanmänskliga relationer.

Torsten Sandström tar oss med på en kattresa genom tillståndet i riket. Foto: Privat / Jesus Solana (CC BY 2.0)

Det är mycket snack och lite verkstad i Sverige. Gott om ideologist poserande, ont om pragmatism.

Sandström: Feta katter och magra i politikens värld

Miljö och klimat är alltför viktiga frågor för att hanteras via religiös trosvisshet. Vad som krävs är lugn och kritisk diskussion, och en utbyggnad av kärnkraften, skriver Torsten Sandström.

Vi lever just nu i en märklig politisk tid. Det som oroar mig är att svenska politiker och medier inte öppet funderar över vad de ställer till med. Läsaren anar kanske vad jag syftar på, nämligen det storskaliga frälsningsmöte som pågår varje dag på temat ”hållbarhet”. På sistone har det rapporterats dygnet runt om förhandlingarna i Glasgow mellan tusentals ditflugna deltagare från hela jordklotet, som tydligen inte har att iaktta den annars så populära flygskammen. Det ceremoniella spelet är högt uppskruvat.

Greta Thunberg talar vid klimatmötet i Glasgow tidigare i november. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det som krävs är lugn och kritisk diskussion om frågorna, och en utbyggnad av kärnkraften.