Det stod antagligen skrivet i stjärnorna att jag som ung outsider och via Vilhelm Moberg skulle hamna i den politiska vänstern. Lika självklart som att jag senare skulle upptäcka att socialdemokratin var ett system för insiders och deras karriärkartor. En arkitektur för en ”svensk modell” som gett oss medier som inte tar uttryck som ”politisk klass” i sin mun, skriver Torsten Sandström.

På Lunds universitet för länge sedan kallade, i all vänlighet, en kollega som jag samarbetade med, mig för outsider. Jag minns inte riktigt vad saken gällde. Antagligen för att jag i något avseende gick min egen väg och att det inte var första gången. När jag nu som krönikör och bloggare sitter framför datorn klingar kollegans ord helt rätt. Till saken hör att hon med tiden utvecklats till en tämligen känd insider inom universitetslivet! Hursomhelst var hennes analys korrekt avseende min roll som en mer civiliserad Tjalle Tvärvigg, ifall någon mot förmodan minns denna seriefigur.

Dennis Hopper och Peter Fonda i Easy Rider, själva sinnebilden av outsider. Foto: Pressens Bild/TT

Vi lever I ett land som skapat en arkitektur för den politiska klassens intressen snarare än ett system för medborgarinflytande.

Sandström: Om politikens outsiders och insiders

Att bry som om minoriteters intressen är en god sak, men det svenska minoritetsfokuset har fått växa till en samhällsutvecklingens bromskloss, något som märks på miljöområdet, men även på en mängd andra områden. Våra politiker borde lära av aktiebolagslagen, skriver Torsten Sandström.

Vi får ofta höra att ett samhälles intresse för sina minoriteters väl och ve säger något om dess grad av civilisation. Det ligger naturligtvis något i detta. Men egentligen är det inte själva minoritetsaspekten som skiljer gott från ont. Det är istället själva öppenheten eller vakenheten – inklusive frånvaron av tabun mot avvikande – som leder samhällsutvecklingen i en bra riktning. Eller med ett sammanfattande ord: upplysningen. Alla relevanta problem måste uppmärksammas, men hur de ska graderas inbördes måste bedömas från en politisk utgångspunkt, så att effektiv ekonomisk utveckling, kultur, välfärd och miljö främjas.

Riksdagen har i sitt lagstiftningsarbete i hög grad fokuserat på minoriteternas möjligheter att hävda sina intressen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Minoritetsskyddet har inte skapat rader av trygga och nöjda medborgare, utan ett folk av missnöjda rättshaverister.

Sandström: Minoritetsfokus är ett ineffektivt samhällsideal 

Statsvetaren Katarina Barrling kritiserar i SvD den så kallade cancelkulturen, men glömmer att kritisera de medier som genom sina ensidiga kampanjer och sin enögda rapportering skapar det polariserade klimat som möjliggör cancelkulturen från början, skriver Torsten Sandström.

I en ledarliknande artikel i SvD på juldagen skriver statsvetaren Katarina Barrling om cancelkulturens elände, det vill säga det nutida systemet för att stänga ute oliktänkande från positioner där de kan göra sina politiska röster hörda. Det är i och för sig bra att hon tar upp ämnet och kritiserar några mönster som driver fram den politiska korrekthetens nya samhälle och stänger motståndare ute. Men i molnet av några vackra dimmor glömmer Barrling utestängningens centrala orsaker. Hon tycks ansluta sig till åsikten att skeendet bottnar i en slags ”kollektiv masspsykologisk process”, men vill inte se att fenomenet har en uppenbar koppling till det mediesamhälle som hon som vetenskapsutövare blivit en följsam del av.

Skapar media den världsbild som gör cancelkulturen till en fungerande metod? Foto: Johan Nilsson/TT

Medierna är i hög grad medskyldiga till att skapa det debattklimat som gör cancelkulturen möjlig. 

Sandström: Cancelkulturen ligger nedströms från medierna

<div> Dagens digitaliserade medielandskap har förvandlat tevekanaler och tidningar till plattformar för varor och tjänster, inte sällan sådana som mediehusen i andra delar av sin verksamhet säljer. Vilket gjort att fördjupande reportage och nyhetsrapportering som kostar tid och pengar fått ge vika för billigt producerad åsiktsjournalistik, skriver Torsten Sandström. </div>

Orden i rubriken skaldades och sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och pläderande för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig – vem man kan lita på?

Har mediehusen förvandlats till annonsplattformar för sina egna intressen? Foto: Berit Roald/NTB/TT

Dagens digitaliserade medielandskap har förvandlat tevekanaler och tidningar till annonsplattformar.