Den politiska klassens existens ses som självklar och diskuteras livligt i många länder, men i Sverige talas det inte om saken, och inte ens statsvetarna verkar intresserade. Till stor del förklaras det av socialdemokratisk hegemoni, skriver Torsten Sandström.

Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna efter om jag existerar. Ofta gäller saken den närmast totala frånvaron av en debatt om den politisk klassen i Sverige. Möjligtvis är det så att många svenskar tycker att det är ett problem som nationen tyvärr måste dras med. Men det verkar som själva orden ”en svensk politisk klass” är tabu. Utomlands förekommer begreppet ofta i samhällsdebatten. I vårt land tycks tyvärr enbart klasserna arbetare och kapitalister existera och kunna diskuteras. Och kanske medelklassen.

Ståndsriksdagens avskaffande 1865. Ill: Okänd, public domain

Det är tyst om det svenska politiska frälset, kanske inte konstigt då dess privilegier är djupt rotade i det socialdemokratiska samhällsbygget.

Sandström: Den svenska politiska klassens historia

Val till rättsväsendets chefspositioner är i USA ett resultat av en tidigare muntligt traderad rätt, och passar skriftsrättsliga system illa. Dessutom tenderar de att politisera rätten ytterligare, och dra in den i politikens värld av schackrande, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Min krönörkollega Erik Lidström pläderade häromsistens engagerat i dessa spalter för att exempelvis åklagare och domare borde utses genom val. Detta på ett vis som påminner om hur saken styrts upp inom USA:s rättsväsende. Tanken är att nationens medborgare ska ha rätt att utse personer som man anser har en korrekt rättskänsla. Det vill säga domare, åklagare och polischefer som inte sitter fast i byråkratins värld utan tillämpar svensk lagstiftning som den rätteligen gäller. Likaså anser han att ett system med framlottade ledamöter i domstolsjury bör ersätta det nuvarande svenska systemet med nämndemän. Lidström tycks mena att rätten på så vis kommer närmare medborgarna. Ambitionen är rimlig, men problematisk. 
</div>

Borde regionpolischef Mats Löfving valts snarare än utsetts? Foto: Sofia Ekström/SvD/TT

Val till rättsväsendets chefspositioner tenderar att politisera rätten ytterligare, och dra in den i politikens värld av schackrande.

Sandström: Rättsliga funktionärer bör inte utses genom val

Mänskliga rättigheter handlar om negativa rättigheter och frihet från statligt förtryck, inte om de positiva rättigheter som nationell lagstiftning och medborgarskap kan förläna.<a href="https://bulletin.nu/brinkemo-klandemokratins-problem-och-ken-ring-om-kenya"> Mänskliga rättigheter som lagstiftning öppnar för mängder av tolkningar och bidrar till godtycke och rättsosäkerhet,</a> skriver Torsten Sandström.

Ännu en statlig myndighet har sett dagens ljus. Nämligen ett institut för mänskliga rättigheter, som ska inrättas i Lund. Generaldirektör är Barnombudsmannen Fredrik Malmberg, som nu får ett bredare arbetsfält. Är detta nödvändigt? Eller rentav ett försök att dölja brister vad gäller svenskarnas medborgerliga rättigheter?

FN:s högkvarter och de mänskliga rättigheternas högborg. Foto: Tim Brakemeier/AP/TT

Mänskliga rättigheter handlar om negativa rättigheter och frihet från statligt förtryck, inte om de positiva rättigheter som nationell lagstiftning medborgarskap kan förläna. 

Sandström: Om medborgerliga och mänskliga rättigheter

Den politiska klassens behov av sammanhållning och partiernas interna konkurrens tenderar att dra fokus från uppenbara samhällsproblem. Kombinera detta med en modern socialdemokratisk analys av sagda problem, och du får politiker som ”inte ser det komma”, skriver Torsten Sandström.

Stefan Löfvens bevingade ord förföljer mig. En svensk statsminister som påstår att han efter omkring sju år vid regeringsmakten inte sett det dödliga klanvåldet växa fram. Jag citerar: ”vi såg det inte komma”. Den man som länge suttit vid statens roder har alltså inte uppfattat en utveckling som många svenskar redan sett och oroar sig över. Givetvis kan det vara ett dumt försök från Lövfens sida att förklara bort ett totalt klavertramp. Men det är också fråga om något annat och viktigare.

Stefan Löfven hade måhända dålig koll på samhällsutvecklingen? Foto: Adam Ihse/TT

Den politiska klassens behov av sammanhållning och partiernas interna tenderar att dra fokus från uppenbara samhällsproblem. 