<div> Socialdemokratins informella maktnätverk som oavsett valresultat ska garantera partiet inflytande är vad som portar Jimmie Åkesson år efter år. Och det är hög tid att borgerliga partiledare nu bojkottar evenemanget, skriver Torsten Sandström. </div>

<div>
 Den som följt mina skriverier inser att jag hävdar att socialdemokratin sedan länge byggt en ”masterplan” för Sverige. Den går ut på att kontrollera svensk politik och strategiska verksamheter i landet. Kontrollen är delvis lagfäst, delvis inofficiell. Men tanken är att på alla plan främja Socialdemokraternas intressen. En viktig roll spelar här den statliga byråkratin och dess hundratals generaldirektörer.
</div>

Borde Ebba Busch och Ulf Kristersson tacka nej till festligheterna? Foto: Anders Wiklund/TT

Socialdemokratins informella maktnätverk som oavsett valresultat ska garantera partiet inflytande är vad som portar Jimmie Åkesson år efter år. 

Sandström: Åkesson portas av den socialdemokratiska bläckfisken

Svenska medier var en gång en vildvuxen och mångfacetterad flora av synpunkter från vänster till höger. Men med statliga journalistutbildningar och inte minst public service, har Socialdemokraterna förvandlat dem till megafoner för vänsterns sak, skriver Torsten Sandström.

Ganska ofta funderar jag över vilket problem som är Sveriges allvarligaste. Det är inte enkelt att avgöra, ty nationen släpar på ett knippe gamla politiska tillkortakommanden. Dessutom är problemen länkade till varandra, på så vis att en alltför lång tid av socialdemokratisk makt över nationen skapat en grupp svenska svarta hål. Det ena har gett det andra. Tillsammans beskriver dessa problem en bild av av samhällskontroll via socialdemokraternas och statens olika organ. Det frihetsideal som många gärna vill hylla har på så vis trängts tillbaka genom en mångårig politisk praktik. Sverige har – tillsammans med Frankrike – därför utvecklats till Europa mest centralstyrda demokrati.

Är public service ett portaltycke i socialdemokratisk samhällsarkitektur? Foto: Jessica Gow/TT

Men statliga journalistutbildningar och inte minst public service, har Socialdemokraterna förvandlat svenska medier till megafoner för vänsterns sak.

Sandström: Hur vänstern vann striden om medierna

Liberaler i Sverige har gått från ett frihetspatos som ska reglera statens förhållande till medborgarna, till ett som ska reglera alla individers känslomässiga och högst privata ambitioner. Resultatet är ett liberalt hela havet stormar, skriver Torsten Sandström.

Ett uppenbart problem i svensk politik är begreppet ”liberal”. Det ger politiska partier möjlighet att samla sympatisörer som egentligen inte har något särskilt gemensamt, annat än just tanken på den personliga friheten att tänka och agera som man vill. I och för sig är frihet något stort. Men otydligheten visar att friheten för partierna L och C också blivit något ytterst dysfunktionellt. Vissa partimedlemmar kan tänka sig samarbete med SD och reglera invandringen till Sverige. Andra medlemmar kan varken tänka sig det ena eller det andra. Ändå finns idag en liberal bakom varje idé om att samhället ska backa upp enskildas egon.

Var den svenska liberalismen bättre på Bertil Ohlins tid? Foto: SvD/TT

Äldre tiders svenska liberalism hade inte plats för globalt frihetsbjäfs eller gullande med de egotrippade och utflippade. 

Sandström: Den svenska liberalismens dekadens

Under ett decennium har det politiska etablissemanget ägnat sig åt att driva häxjakt på SD, i mångt och mycket för att hålla partiet borta från köttgrytorna. Samtidigt har man glatt samarbetat med ett lagom reformerat kommunistparti. Med väntat resultat, skriver Torsten Sandström.

Tidskriften The Economist erbjuder – som vanligt – klara analyser på en frihetlig och marknadsliberal grund. Häromveckan (nr 58) gällde det SD:s framgångar i hösten val och rubriken var ”Opening the door”.

SD betraktas av många som paria, till skillnad från V. Foto: Ofer Maimon

Under ett decennium har det politiska etablissemanget ägnat sig åt att driva häxjakt på SD, med väntat resultat.