Ännu en statlig myndighet har sett dagens ljus. Nämligen ett institut för mänskliga rättigheter, som ska inrättas i Lund. Generaldirektör är Barnombudsmannen Fredrik Malmberg, som nu får ett bredare arbetsfält. Är detta nödvändigt? Eller rentav ett försök att dölja brister vad gäller svenskarnas medborgerliga rättigheter?

Läs även: Gästkrönika: Hur ska kapten Andersson ratta sitt sjunkande skepp?

Begreppet mänskliga rättigheter har sin bas i antika tankar rörande humanism. Idéerna blev en brygga till upplysningstidens kritik av det kungliga fåtalsväldet och dess konsekvenser i form av förtryck av vanliga människor på grund av kön, sexualitet, religion och inte minst politiska rättigheter att yttra sig och delta i samhällets politiska beslut. På så vis växte i USA och Frankrike mot slutet av 1700-talet fram ett knippe av fundamentala frihetsregler eller med andra ord det man idag kallar mänskliga rättigheter. I England fanns redan vid slutet av 1600-talet ett embryo genom parlamentets Bill of Rights.

Det är viktigt att komma ihåg att reglerna inte skapade några rättigheter mellan enskilda individer, utan enbart enbart var en rätt för den enskilde att slippa förtryck från staten. Detta är också grunden för regleringen av mänskliga rättigheter än idag. Såväl folkrättsliga regler som nationell lagstiftning om mänskliga rättigheter har enbart en inriktning mot statliga övergrepp och inte enskildas inbördes försyndelser. Detsamma gäller de medmänskliga fri- och rättigheter som exempelvis räkna upp i den svenska grundlagen, specifikt Regeringsformen.

På så vis kan man säga att tanken om mänskliga rättigheter blivit en del av ett större paket av rättigheter för nationens medborgare. Som medborgare i landet har du som bekant rader av rättigheter och även skyldigheter, avseende saker som politiskt deltagande, barnuppfostran, skolgång, anställningsskydd (LAS), besittningsskydd till bostad, och så vidare. Det finns med andra ord normalt en skillnad mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. En skillnad som okunniga politiker struntar i.

Utan tvekan har de medborgerliga rättigheterna högst rang. De är ju normalt tydligt utmejslade i svensk lagstiftning. Dessutom har de inte sällan verkan mellan enskilda individer, något som till exempel reglerna i föräldrabalken och LAS tydligt visar. Blocket av mänskliga rättigheter, som hämtats från folkrättsliga konventioner, är däremot svepande och i allmänhet svårtolkade. Detta gäller även i de fall mänskliga rättigheter upphöjs till lagstiftning!

Det sistnämnda leder till att mänskliga rättigheter ofta har blivit politiska slagträn. Mänskliga rättigheter är stort i vårt land, men deras luddighet innebär att organisationer som exempelvis FN använder kan använda dess normer för att flytta fram sina politiska maktpositioner. I Malmö pågår till exempel ett samarbete mellan den socialdemokratiskt styrda kommunen och FN om att utveckla flummiga regler om mänskliga rättigheter i form av rätt till tak över huvudet i någon sorts bostadspolitiskt program. Att FN har sådana ambitioner i u-länders kåkstäder är en sak.

Läs även: Gustavsson: Internet har skuld i integrationshaveriet

Men genom missbruk av idén om mänskliga rättigheter vill alltså politiker i Malmö och FN ge sken av att den enskilde har en juridisk rätt till bostad i Sverige. Någon sådan rätt existerar inte. Och först när tillgången på bostäder blivit ytterligt god – genom politiska och ekonomiska beslut – kan tanken om en sådan medborgerlig rättighet förverkligas. Men bostadsbristen är som bekant skriande, inte minst just i Malmö. Därför blir tal om mänskliga rättigheter till boende en rent politisk propaganda, utan verklighetsanknytning. Alltså ett närmast religiöst önsketänkande eller ett politiskt skådespel.

Signifiikativt för bilden av religiös tro är en kvinnlig forskare från Malmö som i SR P1 deltar i ett samtal om barns rätt i en mycket specifik situation, varvid hon svarar reportern: ”tycker inte du att det är en mänsklig rättighet”. Mänskliga rättigheter förvandlas genom hennes ord till ren privat moral eller politisk dröm.

Nästan lika illa är det med den så kallade Barnkonventionen, som numer upphöjts till svensk lag. Statens domstolar och andra myndigheter kan alltså tvingas att ta ställning till om en förälders rättigheter enligt Föräldrabalken visavi sitt barn är förenlig med Barnkonventionen såsom svensk lag. Då konventionen, även i lagtexten, är proppfull med oklara och svepande regler blir det sannerligen en svår – närmast omöjlig – uppgift. En effektivare lösning vore tydigare regler i svensk familje- och socialrätt.

Men från vänsterliberal sida vill man inte lägga krut på sådant arbetskrävande finlir. Därför blir följden att rättssäkerheten hotas genom omöjliga och krångliga tolkningar av Barnkonventionen i svensk lag. Det är inte bra, enligt min mening. Politiken tillåts nämligen ta över traditionell rättstillämpning.

Av denna anledning är jag kritisk till den nya statliga myndigheten i Lund som Institutet för mänskliga rättigheter är. Jag tror inte vi kommer att få se pregnanta lagförslag från myndighetens sida. Det är ju riksdagens bord. Däremot mängder av pekpinnar i den stil som Malmö kommun och FN planerar. Att myndighetens generaldirektör har sin bakgrund som Barnombudsman är illavarslande.

Här har de politiska slagorden ekat under snart trettio års tid. Jag tror att vi tyvärr kommer att få se mer av detta. Alltså en nation som invaggas i religiös tro. Och ett land med ökande rättsosäkerhet.

Läs även: Brinkemo: Klandemokratins problem och Ken Ring om Kenya