EU ägnar sig åt att dränka medlemsstaterna i lagstiftning och regleringar som stryper marknadsekonomin i Europas alltmer avstannande ekonomier. Och nu väntar ett val mellan samma vänsterliberalism som skapade problemen och en klart tveksam ytterhöger, skriver Torsten Sandström.

<div>
 För mig framstår den ursprungliga marknadsliberalismen som ett ideal. Alltså en politik som styrdes av marknadens behov. Friheten för handlingskraftiga stod i centrum och anpassades efter fungerande produktion, konsumtion och människors välfärd. Detta innebar även att fria val kunde begränsas om starka skäl presenterades. Detta var majoritetssamhällets nyttiga politik, som inte fjäskade för olika minoriteter eller långtgående krav på individuella ytterligheter.
</div>

Har EU kommit att bli en månghövdad och centraliserande hydra? Foto: Yvonne Åsell/SvD/TT

EU dränker medlemsstaterna i lagstiftning och regleringar som stryper marknadsekonomin.

Sandström: Ett EU-val mellan pest och kolera

Upplysningens och modernismens idé om det öppna, respektfulla och sakliga samtalet krisar. I grunden ligger politikens och mediernas partitagande för en ideologi som sätter olika identiteters känslor i centrum, och förpassar ämnen och frågeställningar till tabuets domäner, skriver Torsten Sandström.

Sedan upplysningstiden har tänkare kritiserat auktoritära idéer. Slagordet har varit ”Det öppna samhället”. Sedan lång tid har rader av filosofer – Locke, Kant, Bergson, Popper, Hayek, med flera – pläderat för denna typ av frihetsrörelse. Med andra ord för ett fritt samtal där olika åsikter får komma till tals och brytas mot varandra.

I namn av olika kollektivs tänkta känslor skapas tabuämnen. Här en BLM-demonstration 2020 i Stockholm. Foto: Jonas Ekströmer/TT

I det öppna samtalet har allt fler ämnen blivit tabu att ta upp eller ifrågasätta.

Sandström: Identitetspolitiken och det öppna samtalets kris

Den svenska sjukan om allas tänkta likhet leder ibland vänstern att vilja behandla den laglydige och brottslingen ”lika”. Jag påminns om problemet när jag läser en debattartikel som kräver extrapengar till mindre universitet och högskolor, trots att elevunderlag och lärare för att bedriva akademisk verksamhet saknas, skriver Torsten Sandström.

En svensk helig norm är som bekant det flummiga kravet på ”hållbarhet”, låt vara att det förstås delas med andra nationer. En annan oklar tanke som vi svenskar – mer än andra – odlar, är dogmen om ”likvärdighet”. Ständigt påtalas att alla ska få plats i båten. Denna idé plågar enligt min mening vår svenska nation, mellanmjölkens förlovade land. Allt och alla ska enligt svenska politiker och medier behandlas på ett likvärdigt vis.

Borde man lägga resurserna på de stora universiteten? Foto: Anders Wiklund/TT

Att lika ska behandlas lika inom rättens värld är givet – men överallt?

Sandström: Likhetsvansinnet och den högre utbildningen

<div> När kulturjournalisten Åsa Beckman ägnar en hel text åt en kändismamma som fått ett pris, är det ännu ett tecken på ett nihilistiskt mediesamhälle som blott ägnar sig åt att marknadsföra sina egna aktörer, och helt gett upp idén om verklig kultur, skriver Torsten Sandström. </div>

<div>
 Den 18/2 läste jag i DN kulturjournalisten Åsa Beckmans bidrag till kvalitetsjournalistikens förfall, och rubriken säger allt: <a href="https://www.dn.se/kultur/asa-beckman-alla-ar-fanigt-fortjusta-i-markoolios-mamma-aven-jag/#:~:text=%C3%85sa%20Beckman%3A%20Alla%20%C3%A4r%20f%C3%A5nigt%20f%C3%B6rtjusta%20i%20Markoolios%20mamma%20%E2%80%93%20%C3%A4ven%20jag&amp;text=Realityserien%20om%20Markoolios%20mamma%20borde,som%20genuin%2C%20skriver%20%C3%85sa%20Beckman.">Alla är fånigt förtjusta i Markoolios mamma – även jag</a>
</div>

Markoolios mor Irma Lehtosalo tar emot pris på Kristallengalan 2023. Foto: Christine Olsson/TT

Det nihilistiska medieutbudet har blivit ett opium för folket – och kulturens ändstation.