Forssellaffären kan vara början på en ny fas i svensk mediehistoria. Det är som om vänstermedierna inte ens låtsas vara opartiska längre, utan har gett sig in på arenan. Detta skriver Torsten Sandström.

Den vecka som gått sedan Expo lanserat sitt politiska scoop om en ministers sons personliga aktiviteter har inneburit en ny mediepolitisk fas hos svenska samhällets medier. En privat familjeangelägenhet har först av den politiska stiftelsen Expo lanserats som ett statligt säkerhetsproblem. I nästa steg har det inträffade förvandlats till en samlad attack mot fadern för att han tidigare fört en hård politik mot svenska familjer med ungdomar inom brottslighetens träsk.

Man attackerar Forssell via sonen, och Kristersson via Forssell

Sandström: Skamlös vänsterpropaganda i Forssellaffären

Den svenska psykvården är märkligt slapp när det gäller narkomaner, men jagar maniskt ADHD-patienter. Kan det ha att göra med att narkomanvården faktiskt är jobbig? Detta frågar sig Torsten Sandström.

Jag hoppas att du sett Uppdrag gransknings (SVT) <a href="https://www.svtplay.se/video/e6dY9Pm/uppdrag-granskning/lamnade-att-do">gripande reportage om så kallade lågtröskelboenden för missbrukare</a>, i stil med det omtalade Ryssviken. Ett sanitärt elände och en härd för total uppgivenhet. Meningen med dessa bostäder är att ge hem åt personer med pågående missbruk. Ofta rör det sig om hemlösa. Den uppgivna – men kanske realistiska – tanken är att de boende ska kunna vara påverkade av alkohol eller droger. Kostnaden för kommunen varierar omkring drygt 1.000 per dygn.

Det är mycket trevligare att övertyga medelklassen om att det är något fel på deras stökiga pojkar än att brottas med narkomaner. Foto:	Staffan Löwstedt/SVD/TT

Svensk psykvård jagar buspojkar och lämnar verkligt sjuka att dö

Sandström: Svensk psykvård är en härdsmälta

Riksdagen stiftar lagarna och domstolarna dömer efter dem. Men vad händer om domarna börjar döma efter sina egna politiska åsikter? Eller än värre <span lang="SV" style="font-size: 12.0pt; line-height: 107%; font-family: 'Aptos',sans-serif; mso-ascii-theme-font: minor-latin; mso-fareast-font-family: Aptos; mso-fareast-theme-font: minor-latin; mso-hansi-theme-font: minor-latin; mso-bidi-font-family: 'Times New Roman'; mso-bidi-theme-font: minor-bidi; mso-ansi-language: SV; mso-fareast-language: EN-US; mso-bidi-language: AR-SA;">– tvingas till det? Detta undrar Torsten Sandström.

Rätten har alltid samspelat med politiken. Normer skapas av makthavare. Men väl på plats har lagstiftningen närmast setts som helig. Dess ord ska följas av domstolarna. Folket ska kunna lita på lagens bokstäver. Särskilt inom straffrätten har detta utvecklats till en strikt princip. Politik ska domare inte befatta sig med.

Är det Sveriges rikes lag juristerna spelar för – eller något annat lag? Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

När lagtolkning förvandlas till lagstiftning

Sandström: När domare blir aktivister

Vetenskapen ska vägleda politiken, men alltför ofta vägleder politiken vetenskapen. Detta gäller särskilt inom freds-, klimat- och folkrättsforsknings. Detta skriver Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt.

Sverige är ett land för politiska drömmare. Märkliga tankar lanseras och bedrar folket. En är att ju fler fredsforskare desto tryggare blir Sverige. En liknande är att rader av nya klimatforskare – de är redan alltför många – kommer att innebära begränsade utsläpp av CO2. En tredje är satsning på forskning rörande folkrättens gummiparagrafer. Dess normer är så vaga att de kan tolkas nästan hursomhelst.

Forskning pågår. Photo credit: Johan Nilsson / TT

”Vetenskapen är vad jag säger att den är”