I dagarna hade den amerikanska filmen Civil War premiär i Sverige. Låt mig först utfärda en spoilervarning eftersom jag här ämnar avslöja (den tämligen lätt förutsägbara) handlingen.

Filmen handlar om ett modernt amerikanskt inbördeskrig i en dystopisk framtid. The Western Front och andra milisgrupper leder ett uppror mot en auktoritär president i Vita huset. Ett gäng pressfotografer tar sig på en mödosam bilfärd till Washington D.C för att försöka intervjua presidenten innan han störtas.

Läs även: Sjölander: Hur många kronor är ett människoliv värt?

Men istället hamnar de mitt i upprorsrörelsen som de sedan följer på nära håll i ett krig där rebellerna steg för steg närmar sig huvudstaden. Filmen slutar med att rebellerna stormar Vita huset, släpar fram presidenten som gömmer sig i Ovala rummet och avrättar honom. The End.

Filmen från indiebolaget A24 är skapad av Alex Garland, känd för survival-filmen The Beach och zombietrendsättaren 28 dagar senare. Civil War, som bygger på samma post-apokalyptiska berättarmotor som exempelvis serien The last of us, har sedan premiären den 14 mars gått som smör i USA, med det nuvarande betyget 7,6/10 på filmsajten IMBD.

De stora tidningarnas recensenter öser lovord: ”[Skådespelerskan Kirsten] Dunst, uttrycker en nations själasjuka … som en röntgenbild”, skrev New York Times recensent Manohla Dargis. Los Angeles Times recensent Joshua Rothkopf skriver att regissören lyckas separera filmen från den binära blå delstat - röd delstat-fälla som annars skulle ha omslutit den innan den fått en chans att andas.

Konservativa röster menar dock att filmen är en uppmaning till mord på en framtida president Donald Trump. Jason Whitlock på konservativa Blaze Media skriver: ”The point of Garland’s movie is simple: Killing Trump is the most efficient and sensible way to end America’s political chaos.”

Jag är beredd att instämma i den analysen av filmen. För även om många amerikanska recensenter slår knut på sig själva i sina försök att förklara att filmen är apolitisk, att inga politiska partier nämns, att storyn är tunn och att det är upp till tittarna själva att reflektera, så har vi kännedom om vilka slutsatser tittarna dragit. Då inte bara de konservativa. Här några synpunkter från Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson:

Alex Garlands ”Civil war” kan ses som en obehaglig, men spännande, föraning om vad som kan hända om demokratin brakar samman, om stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 går några steg längre.

… Eftersmaken? En saknad av politisk analys. Och känslan av att är-det-så-här-det-kan-sluta, när dåren Trump manar på sina mest fanatiska beundrare, oavsett vinst eller förlust i presidentvalet?”

Jan-Olov Andersson bekräftar de konservativa analyserna av filmen. Det är så den kommer att uppfattas. I filmen sägs det inte öppet, med de subtila hintarna finns där: En vit, maktgalen president som sitter en tredje mandatperiod. Det vill säga ett möjligt scenario om Trump efter möjlig seger i höst sedan vägrar avgå.

Presidentens soldater är rasister. En vit soldat i färd att avrätta människor frågar vilka delstater de kommer ifrån, när de svarar att de är amerikaner, frågar han, ”vad för slags amerikaner?” När en person, rädd för döden, svarar att denne är från Hong Kong, säger soldaten: ”Åh, Kina?”, och avrättar honom.

Läs även: Brinkemo: Berättelserna som skapar våra liv och gemenskaper

Filmen är emellertid ingen beskrivning av MAGA-republikaner som Aftonbladets Jan-Olov Andersson försöker få det till. Det är, med halmgubbeframställningarna av MAGA som utgångspunkt, en uppmaning till krig mot MAGA-republikaner. Filmen kan, som Jason Whitlock skrev, också tolkas som uppmaning till mord på en framtida president Trump.

Kulturvänstern har gjort sådana filmer förut. 2006 kom filmen Death of a President, där mordet på den då sittande republikanske presidenten George W. Bush skildras fiktivt. Det hade även gjorts 2004 av författaren Nicholson Baker i romanen ”Checkpoint”. Dagens Nyheters recensent Stefan Jonsson lät tankarna får fritt spelrum:

Jo, det har hänt att jag önskat olycka över George W Bush, sagt mig att det hade varit bättre om han inte funnits, eller i alla fall inte fått makten. …. Är det också orätt att skriva en roman om en man som ska mörda presidenten …författaren Nicholson Baker vågar experimentet … Det problem Baker ställer under debatt är också klassiskt: makten har hamnat i händerna på en tyrann – är det då rätt att döda tyrannen.

När serien The Handmaid’s Tale kom ut 2017 när Donald Trump just hade blivit president, blev den snabbt en symbol för förtrycket från det motståndarna menade var republikansk, kristen nationalism. När Trumps föreslagna domare till Högsta domstolen, Brett Kavanaugh, skulle nomineras, så klädde sig mot-demonstranter som kvinnorna i filmen.

Kultur som vapen för att mana till politisk kamp är alltså inget nytt. Alex Garlands Civil War är bara det senaste i ledet.

Men en mer intressant fråga är vilka bilder som egentligen stämmer? Består MAGA-rörelsen av folk som torterar människor, som avrättar dem utifrån etnicitet eller grad av patriotism? De som tolkar in MAGA-rörelsen i filmen (för det sägs alltså inte öppet) anser förmodligen det. Det är det som sedan legitimerar upproret, ett våldsamt, blodigt och obarmhärtigt sådant.

Sådana uppror har vi sedan länge sett i verklighetens USA. I amerikanska städer som brunnit ner under Black Lives Matters fanor, i ockuperade stadsdelar som utropats som utbrytar-zoner, som i Seattle, Washington under presidentvalåret 2020. Eller de upploppsmakare som försökte storma Vita huset under Trumps presidentskap. Vita Huset fick då för en stund gå in i lock-down-läge.

Om filmen Civil War skildrar något, så är det hur de om önskar livet ur Donald Trump önskar att stormningen av Vita Huset 2020 skulle ha slutat: Med Trump utsläpad från Ovala Rummet och avrättad, precis som den fiktive presidenten i filmen.

Om någon vettig lärdom ska dras av Civil War, så borde det vara att se till att tonläget inte trissas upp så mycket att våld blir politikens redskap. Att vi inte avhumaniserar varandra på det sätt som alltför ofta görs i USA. Den amerikanska verkligheten såväl som den amerikanska kulturens höga tonläge, borde utgöra ett varnande exempel för oss här i Sverige. En aspekt som fler svenska recensenter borde lyfta fram.

Läs även: von Seth: Skärholmen och en ungdomsgeneration i fritt fall